Det var det starkaste statement jag någonsin gjort i livet. Det starkaste och något av det mest romantiska, för romantik är för mig inte att fria i Bingolotto eller ordna bröllopsfester som i brittiska romcoms från nittiotalet, det ska jag och den andra personen, bara vi, så hemliga var vi att bara personalen i Sjömanskyrkan, prästen, kantorn och vaktmästaren visste att vi skulle lova varandra att älska i alla våra dagar. Det var pirrigt, fast vi varit tillsammans i några år redan, på distans, men aldrig distanserat. Det är inte vi att ha distans till saker. Inte förrän nu, kanske.
Vi gifte oss, fast vi bodde så långt från varandra, fast vårt förhållande sas vara en omöjlig ekvation, fast vi inte borde. Vi var rebeller. I Skagen möttes haven och vi och det var så hisnande rätt sak att göra just då. I Danmark var det inte midsommardag, utan en helt vanlig lördag och det är lite försäsong, än är det inte fullt med människor på värdshusen som skrålar Så länge mitt hjerte slår, så länge ska jag elske deg. Vi är lyckliga som barn. På vägen från kyrkan till hotellet ropar en berusad kvinna till oss: ”Ska jag sige tillykke?” Och vi svarar att det får hon gärna göra.
Livet händer.
Sju år senare står vi på vår bröllopsdag och på perrongen på Huvudbanegården i Köpenhamn och väntar på tåget. Sara är somrig i lila klänning och jag är förväntansfull och rastlös. Vi är i samma land som då, fast någon helt annanstans. Det blir vår sista resa tillsammans, fast vi bedyrar att det inte är så. Skilsmässopappren är hur som helst redan inlämnade, men vi tar ändå chansen att göra den resa som vi längtat efter och planerat. Mitt efternamn står fortfarande i hennes pass, men snart ska det strykas igen och hon blir en kvinna fri att gå vidare, som en säger. Det är logiskt att en resa är det sista stora vi gör tillsammans. Resor var vi. Resor och stora ord, många ord, mot slutet allt hårdare, men aldrig utan känsla. Vi kan berömma oss med vi aldrig var likgilga, trots att vi misskötte vårt äktenskap så grundligt. Det blir en intressant resa, en roman som ännu inte är publicerad, men sen kommer höst, vinter och vår. Vi tappar bort det vi försäkrade varandra om vänskap och kaffekoppar, för det är lätt gjort. Jag gör något halvhjärtat försök att få mitt hjärta i balans igen, men jag är tvungen att laga mig innan det kan gås vidare. Och nu är det midsommardag igen. Igår var det vin hos en vän och en massa snack och jag vet att jag är hel igen. Glad att tiden går och glad att det finns någon för mig. Kanske är den personen redan här på något sätt, står i gathörnet och väntar på att jag ska passera förbi eller så har hon redan mött min blick och nickat halvt osynligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar