02 juni 2019

Jag kapitulerade

Förra året vid den här tiden skulle jag sprungit Stockholm maraton. Det var det första loppet på den nya ettvarvsbanan och jag skulle gå i mål på en tid strax över fyra timmar. Jag hade det i mig. Men solen sken i maj och början av juni 2018 som aldrig förr. Det blev ingen marastart, det blev en dag i parken med burek och läsk och ännu hade mitt ex inte sagt upp bekantskapen, så när hon oroligt och ombryigt frågade om loppet så sa jag som det var. Hon tyckte att jag var klok och det var inte bara för att hon egentligen aldrig tyckte om mitt maratonspringande, utan för att det var ett rimligt val denna heta junidag. Att veta när en ska ge upp är en konst. Det finns inget svårare än att kapitulera, för allt du hör är om att kämpa och anta utmaningar, särskilt som man och särskilt som medelålders wannabe inom olika områden. Men jag behöver inte prestera för att duga. Det räcker fint att vara en bra människa. Men redan att vara det i mina egna ögon är svårt. Ska jag ställa högre eller lägre krav på mig och andra, ska jag vara följsam eller tuff?Jag gav för en gångs skull upp den där lördagen, struntade i vad som skulle hända, vad någon månde tycka, vågade vägra prestera. Det var en brytpunkt i mitt liv, ett år efter skilsmässa och oro i familjen. Löparna sköljde sina strupar och huvuden med vatten, jag satt i parken med min balkanska mat och hörde näktergalssång och tittade upp mot molnen. Jag kapitulerade. Det pirrar fortfarande i magen när jag tänker på det.

Inga kommentarer: