Vaknar utan att riktigt veta var jag är. Men så drar jag mig till minnes, jag ligger i min mammas soffa i Örebro och det är söndag. Åskandet verkar ha upphört och istället för dunder hör jag några fåglar från träden utanför och ljud från bildäck mot asfalt en bit längre bort. Gårdagens goda mat har blivit energi som färdats ut i kroppen och förbrukats eller lagts på hullet. Jag känner i magen att det borde vara dags för frukost snart. Vi som inte äter döda djur får äta större volymer mat än andra. Jag har vaknat i många sängar, men bara när jag varit ensam har jag haft problem med att orientera mig. I värmen med någon annan har jag alltid vetat var jag varit. Men så har jag det inte längre. Jag vaknar utan sällskap i min morsas vardagsrum eller i min egen bäddsoffa hemma i bostadsrättstvåan på Södervärnsgatan. Utan någon som är till besvär eller till glädje. Och den värme som finns är bara resultatet av dålig ventilation. Mitt rena tempel har blivit ett fängelse av ensamhet. Alla jag träffade tycks ha gått vidare till något de tror är bättre och jag står längs vägen som en självömkande liftare som bara vill hoppa in i de allra vackrast lackerade bilarna. Mitt relationsmönster upprepar sig alltid. Jag är den som växlar mellan att vilja vara fri, men som sen gråter: lämna mig inte ensam. Gå inte vidare. Det lilla barnet som i perioder låg på sjukhus utan att fatta varför de han älskade bara fick vara hos honom i korta skärvor av tid. Mönstret sitter i som en tvångströja och det paras med samvetskval, för jag har fått mer kärlek än någon kan begära och verkligen fler kärlekar. Jag har offrat en del för det där, närmast utplånat mig. Loggat in på dejtingappar som är som gammeldags dansbanor i Pajala, med sju kvinnor på varje man och sjukt traditionella sätt att göra saker. Brännvinsdoftande män i illasittande kostymer uppvaktar flickor i blommiga klänningar som snart inte kan skilja pärlor från vanligt grus. Jag har suttit i kök eller på krogen eller legat i sängar och låtsats hålla med om sånt jag tycker illa om bara för att få vara med. Egentligen vet jag att jag är intressant nog, har humor och självdistans och kan laga halloumi stroganoff. Jag borde duga för mig själv. Men jag gör som jag alltid gjort. Och här är resultatet. Ensam.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar