Vänligen, Anders Törnblad

En bekant människa som också bloggar då och då säger att man tänker så bra när man kör motorcykel. Well, själv tänker jag när jag springer. Mina steg och flås kompas av musik eller podd rakt in i örat, men tänker det gör jag. Det är omväxlande upp och ner, för alla tankar är tyvärr inte så konstruktiva. Flera viktiga beslut i livet har vuxit fram under löpning i parker eller längs stränder. Igår tänkte jag på det faktum att de flesta eller i varje fall väldigt många män inte sägs ha några nära vänner och att vänner bara finns kvar om man underhåller det. Det finns till och med en TV-serie om någon som söker en vän. En man, såklart. Själv har jag aldrig haft så värst många nära vänner, max en tiotal sammanlagt, det beror förstås på hur man räknar. Jag kan fascineras och avundas folk som kan bjuda in de 70 närmaste vännerna till fest eller bröllop. Mitt liv har aldrig varit sådant och det blir aldrig så heller. Som vuxen har jag i stort sett umgåtts med de kvinnor jag levt med eller dejtat och sporadiskt med folk i politiken och arbetskamrater. I ungdomen var det några perioder med gäng som jag ingick i, men det är undantag, mitt liv är inte ett i grupp, jag lagsportar inte och är ingen Filip som lever med min Fredrik. Jag funderar på vad det beror på. Jag har ju inga direkta problem att prata med någon och är inte så värst blyg heller. Det kan vara jag som är tråkig och lat eller så är jag kräsen eller så är det nån diagnos som spökar. Ibland har jag jagat bort folk som närmat sig mig. Förr kunde jag skämmas lite och fundera på hur jag skulle göra för att uppfylla normen, men nu nöjer jag mig med min personlighet. Jag testade saker som parmiddagar och innebandy, men ingetdera passar mig. Jag skyr ytlighet och vid 52 dansar jag inte heller hela natten, om jag någonsin gjort det. Jag är såklart öppen för samtal med intressanta människor, men i stort sett går jag genom livet utan nära vänner.
Vänligen, Anders Törnblad