Ted skulle blivit 60 och jag är vid liv trots allt

Den allra första skivan jag köpte för egna pengar, den allra första LP:n som jag själv bar hem i en vit domuskasse med evighetsmärket på var Ted Gärdestads "Undringar". Vi snackar sjuttiotal och barndom, om att kunna identifiera sig med någon som också hade det lite sådär med känslor och med en omvärld som inte förstod ens komplicerade tankar. Jag låg där på golvet eller på sängen med lurar i öronen och drömde om resor och tjejer jag skulle få uppleva lite längre fram i livet. Ted visade vägen genom mitt barndomsland som ingen annan. Sen gled han ur mitt liv och andra tog över. Och visst fick jag uppleva både kärlek och resor och det är inte slut än på länge. Nu läser jag att Ted skulle fyllt 60 just idag. Han skulle ha grått eller inget hår och inte den där blonda luggen. Kanske skulle han vara bortglömd eller fortsätta sjunga om Sol, vind och vatten. Ingen vet. Kanske var det hans musik som strömmade i mina lurar den där dagen för precis ett år sedan, för bara ett år sedan när jag cyklade den korta biten härifrån och in på hjärtkliniken för att röntga mitt hjärta, som en säkerhetsåtgärd bara, det var ju inget fel på mig, bara en depression så där, om vi ska tro vårdcentralen. Jag minns just inte vad jag lyssnade på, om jag ska vara ärlig. Troligen inte Ted, får jag medge. Det blir inte ofta nuförtiden.
Men jag minns att jag hade trettio i puls och att det är för lite för en som jag och jag fick av en orolig läkare höra att mitt hjärtas ojämna slag tydde på att det levde sitt eget liv, så länge det nu skulle vara. Inget som gick att lämna åt slumpen, så nästa hållplats var en avdelning och ett rum med utsikt över parkeringen och det februarikarga sjukhuslandskapet. Rena nymanglade lakan och en kopp prima sjukhuskaffe och semla. Jag låg där, en patient med dödsångest och svagt hjärta och jag bad till gud om att få fortsätta leva. Det är så olika det där. Någon orkar inte höra alla röster som kräver och drar i en och andra som jag får privilegiet att ha livslust också när.det är som mörkast. Jag reste mig ur sängen, behändigt med droppflaskor och sladdar och tittade ut genom fönstret från mitt Massada, ut över frusna sjukhusanställda som hukade i snålblåsten och min ensamma cykel som vilade ledsen inkörd i ett ställ. Inga fiender skulle vinna över mig och jag skulle fortsätta leva. Det skulle bli så. Sara kom med böcker, godis och min iPad och den andra kvällen kom barnen och ännu mer godis och livet var ännu mer värt att leva. På fredagen fick jag en pacemaker och någon timme senare skrevs jag ut. Nu har det gått ett år och jag lyssnar på Ted och är glad att leva, glad och tacksam.