Aldrig för sent för en lycklig barndom

Ni kanske minns att jag fick kopiöst med skit för att jag undrade hur man kunde skaffa fem barn eller så om man inte ens är nära att kunna försörja dem. Jag har grunnat över det där.  Nä, jag missunnar ingen att skaffa barn, får jag återigen försäkra. Jag bara undrade hur man resonerar. Och som all undran kommer den ur min egen erfarenhet och huvud. Själv har jag många gånger funderat på hur lämplig förälder jag egentligen är. Det är fan mycket att hålla koll på när man har barn. Tvätt, läxor, middag som ska stå på bordet, träningar och teateruppvisningar. Kläder i rätt antal och storlek. Inte alltid så enkelt, i varje fall inte för mig. Och skaffar man många barn som jag då gjorde, så är bostadsfrågan inte oväsentlig ens för en som i stort sett alltid haft råd att försörja sina barn.
När det gällde förskolan så var jag en sån förälder som hämtade och lämnade utan så många ord. Jag var inte den som anmälde förskolan till skolinspektionen för att de visade film en gång i veckan eller tyckte att mina små var kränkta i första taget för att de fått en tillsägelse av sina pedagoger eller ett fällben av en annan unge. Och när de blivit större har jag försökt vara fin och icke-curlande, men hur det än är så har jag nog varit lite för slapp med regler och tider. Jag får göra en mer culpa där. Nu när min yngste är femton så börjar det närma sig slutet på uppfostran. Hoppas det räckte. Annars är det aldrig för sent att få en lycklig barndom, som poeten säger.