København istället för dialogmöte

Jag går inte på dialogmötet, jag åker till Köpenhamn istället, med passet bekvämt i innerfickan. Yngste sonen ska ta en vän till Skandinaviens största och roligaste stad och jag ska vara backup, finnas i närheten om något skulle hända. Tänker kolla secondhand och äta wienerbröd, promenera inne på Chris och se om det är nån skön utställning nånstans. Sen möter jag upp sonen med friend. Det blir bra. När jag var femton var det annorlunda. Jag hade inga bekymmer med att ta mig runt nånstans, ingen kollade, ingen undrade. Minns hur jag blev erbjuden både hasch och sprit, men också hur jag tackade nej. Men så var det ju också en tid då förskolepersonal kunde gå tvåhundra meter till närmaste park utan att behöva fylla i en riskanalys, ingen pendel hade ännu slagit över i den dumhet som stavas överbeskydd.
Köpenhamn istället för att terapiprata om livet som regeringsparti känns som ett bra val. Jag vet inte vad jag skulle tillägga i frågan. Ett prat innan valet av en leende radikal medelklass som om regeringssamarbete och flyktingström inte skulle kosta, utan bara innebar möjligheter ledde till handlingsförlamning när skiten lämnade fläkten och träffade oss i ansiktet. Alla duktiga studentretoriker stod som dumma fån. Vi skulle gjort tvärtom: berättat om hur mycket det skulle kosta på alla plan och sen vägrat id-kontroller. Det får aldrig finnas minsta misstanke om att positioner är något värt i sig. Folk som lever gott på politik måste alltid ha en omgivning som.ruskar om dem.
Men gjort är gjort.
Jag går vidare. Ner till Triangelstationen härnäst.