Detta med att vara fritidspolitiker

(Triggerwarning - gnäll)
Fritidspolitiker, som det kallas, är ett utdöende släkte. Allt mer av det som kallas politik sköts av tjänstemän på uppdrag av ganska få heltidspolitiker. Såna som jag har alltså efterhand avlövats på makt och detta utan att det egentligen diskuterats särskilt mycket. Man kommer till gruppmöten med typ halva informationen som man behöver för att fatta ett klokt beslut och finner att det mesta i praktiken redan är avgjort på informella möten som ägt rum när man själv snyting barn eller putsat maskinen eller vad man nu gör på dagarna för att få bröd på bordet. Tanken att lärare, svetsare, pensionärer och andra everyday people ska utgöra folkets valda representanter är fin, men inte helt lätt att leva upp till. Förutom att vi avlövats på makt så är det svårt att förena politiken med yrkesarbete. Det heter att man är borta så mycket och man utmanar både det ena och andra. Det är inte på minsta sätt meriterande och man halkar efter i löneutveckling, trots att man inte är borta mer än en deltidsarbetande småbarnsmamma, snarare mindre eftersom vabtiden är över för de flesta av oss. Det är slitsamt och jag vet ärligt talat inte hur länge jag mäktar med det. Att bli heltidspolitiker är ingen option, därtill är jag för mycket renegat och oborstad, skulle jag gissa, så det enda alternativet skulle vara att avsäga mig uppdragen. Men jag vill förändra världen och jag är folkvald. Där har ni dilemmat. Jag tror också att politiken behöver såna som jag, såna som inte alltid varit A-studenter, såna som lyckats max halvbra och som har örat ut mot världen. Det är min absoluta övertygelse att besluten blir bättre om såna som jag är med. Men orkar vi? Jag vet inte.