Här i bloggen har jag både sörjt dumpningar, hackat på ex som behandlat mig illa och beklagat sånt som aldrig blev. Jag är inte finare än andra. Något har jag slängt, men somligt i bloggen får mig fortfarande att rodna av skam. Det får ändå stå kvar, som ett monument över min impulsiva och känslosamma läggning. Jag har både överdrivit och varit orättvis i min offerrroll. Det är mänskligt. Men i grunden får man ta sig samman och gå vidare i livet. Alla vill inte ha en, kanske inte ens de som en gång lovat evig trohet. Inte för att vara sån, men det är ett ilandsproblem. Därför har jag svårt för den där kändiskvinnan som skrev den där boken om hur hennes kändisman lämnade henne för en annan kändiskvinna. Det är obegripligt hur man kan vilja göra karriär på sliskigt skvaller. Ta dig för fan samman, du har tre eller så ungar med mannen. De ska slippa se sina föräldrar kriga i Skavlan. De författare som är bra på att utgå från sina erfarenheter gör sig inte till martyrer, utan granskar sig själva minst lika hårt som andra. Ofta skoningslöst. Därför kan jag fördra en Lena Andersson och en Knausgård, särskilt som deras språk är så fantastiskt. Men jag har lovat att läsa den där boken i alla fall. Inte heller jag ska döma någon ohörd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar