30 maj 2015

Solidaritet eller att var och en slåss för sitt?

I ett replikskifte i kommunfullmäktige i ett ärende om alkoholservering, där moderater och folkpartister som vanligt vill göra det lättare att supa hela natten säger folkpartisten plötsligt att det troligen handlar om ideologi, där han minsann har en övertygelse om att individen vet bäst, medan majoriteten (snart minoritet) vill bestämma åt folk. Jag går upp och svarar argt att att den handlar om folkhälsa och att alkoholkonsumenten även väljer åt andra. Är det fråga om ideologi, så bygger min ideologi på solidaritet med dem som lider för att vi är många som dricker eller druckit för mycket.
I nästa replik svarar folkpartisten att jag är naiv. Super man inte på krogen, så super man någin annanstans, slår den konsekvente liberalen fast, som om boozen var en kraft som det inte går att vinna över. Men jag är verkligen inte naiv när det gäller alkohol. Min eget tidigare förhållande till alkohol och även närståendes alkoholism har gjort mig illusionslös i frågan. Det betyder såklart inte att jag alltid har rätt eller att framförhandlade förslag som jag står bakom nödvändigtvis är de bästa. Det är en viktig skillnad. Självklart kan det finnas vägar till målet som jag inte tänkt på.
När någon säger tolkningsföreträde vill jag osäkra en handgranat. Om man bara talar om sånt man själv varit med om och tror att detta innebär att ens egna förslag för att förändra per automatik därför är bäst, så förändras ingenting i världen.
Jag skulle vilja se fler debattörer som inte åberopar sitt eget öde, som inte tillhör en utsatt grupp, men som ändå brinner.
Ni vet, en svart politiker som talar om antisemitism, en jude som talar om afrofobi och en nykter alkoholist som ägnar sin kraft åt cykelbanor och en glad festare till liberal som kan tänka sig att avstå rätten att bruka alkohol vid någon tidpunkt på dygnet. Den gamla slitna klichén solidaritet är bättre än att alla bara slåss för sig och sitt.

24 maj 2015

Det enda rekord jag skulle slå

Efter målgången kommer tårarna. Jag är ju en sån där blödig typ som inte har lärt mig hur en riktig man ska vara, jag är inte den som biter ihop alla gånger som man ska göra. Om man inte är full, förstås, då är hela känsloregistret godkänt även för oss med XY-kombon. Och full är jag inte förstås, bara urlakad med smutsiga skor och stumma ben. Jag är tillbaka på Slottskogsvallen, tillbaka med GAIS-tröja och löpartights, tillbaka med medalj i ett band om halsen, tillbaka och med nåden att vara vid liv. Det var nära, men jag fick komma tillbaka. Det är en ynnest att få orka springa genom drivor av bortkastade plastmuggar, svampar och på en våg av hejande åskådare. Det var Slottskogens grönska och fötter som hårt träffar asfalten på Avenyn och Älvsborgsbron steg efter steg efter steg som jag drömde om där i sjuksängen för tre månader sedan, fastlåst vid sladdar, rädd och ensam. Jag fick min tickande låda, min räddningsplanka av titan och jag bär den som ett hopp insytt nära hjärtat,som en påminnelse om hur skört allt är, hur nära det kan vara mellan trygghet och katastrofer.  Jag fick komma tillbaka. Det är min allra största seger. Min enda seger. Det enda rekord jag skulle slå.

21 maj 2015

"Vita kränkta män"

Knausgård skriver gudomligt. Detaljer och metaforer och en flykick i solar plexus på kultureliten. Naturligtvis är han helt i fel bollpark när det gäller SD, men jag njuter ändå. Stick hål på det uppblåsta. Litteraturen ska inte stryka medhårs. Och Knaus är en författare jag läser, inte den jag tänker välja som statsminister. Jag har läst Hamsun också. Inte heller han vore någon bra statsministerkandidat om han nu fortfarande levt. Det kan vara klokt att inte bara dansa med sina följare, om man säger så. Men så ser inte alla det. Från de kärva lattemuggarnas solsida kommer snacket om Vita kränkta män lika otippat som att solen går upp på morgonen och ner på kvällen, om man nämner Knaus eller någon annan medelålders snubbe som inte är Gardell. Och därmed är saken avgjord. Vi som läser de oönskade författarna tittar sedan ner i marken och går inte ut och glada, för att travestera Lundell. Det är inte vi som har tolkningsföreträde. Bäst att hålla käften. Sen finns dessutom så många kilo självgodhet och klassförakt i talet om vita kränkta män att det skulle kunna väga upp en hel uteservering vid Nytorget. Jag ska förklara. De flesta inte så himla högskoleutbildade män är relativt hyggliga, om än traditionella personer.
De tycker lite som du och jag om ditt och datt om budskapet bara presenteras pedagogiskt. Man ser sig däremot inte som rasister per automatik på grund av kolonialismen på 1800-talet eller som överordnade arga unga medelklassfeminister. Kanske sitter man där, som exempelvis min farbror, och är arbetsskadad och begränsad, samtidigt som man knappt haft en sjukdag i hela sitt liv och inte heller kostat samhället så mycket i andra sammanhang. Man har bokstavligen byggt Sverige. Om de ändå får höra att de är just rasister och överordnade folk som aldrig blivit smutsiga på jobbet, men däremot glatt studerat humaniora för sitt höga nöjes skull, eller att man per automatik på grund av kön är miljöbov, trots att man cyklat två mil till jobbet i ur och skur, så landar det inte alltid så väl. Man (ja, man!) ser sig som orättvist beskylld för saker och risken är att radikalgänget skickar dessa män rakt i famnen på järnrörsgänget. Vita kränkta män-snacket genererar många likes och omklappniningar åt de bekräftelsetörstande. Titta på mig, jag har skådat ljuset. Jag lovar att inte yttra mig om jag inte har ett dokumenterat tolkningsföreträde. Men förändrar det världen så är det till det sämre. Var säker på det.

19 maj 2015

De gröna förändrar Malmö (slagord gör det inte)

Inför valet 2010 lanserade vi gröna parollen "De gröna förändrar Malmö". Den satt som ett smäck. Vi hade redan suttit i majoritet en period och både vi och stan vsr i rörelse, kände vi. De kravfyllda slagordens tid var över, nu byggde vi om stan i hållbar rikting. Man kunde ju önska att det gick lite snabbare, såklart, men verkligheten är ingen snabbverkstad, det är så mycket som ska inpassas och sys ihop i stad. Det kan vara frustrerande.
i ett samarbete är den stora frågan inte i vilken ordning man ska få igenom sina önskemål, utan vilka älsklingar man kan tänka sig att döda och vilka drömmar som man kan tänka sig att sätta på vänt. Under min första tid i nämnden jag nu sitter i är det djupt frustrerande att behöva prioritera bort saker jag vet behövs. Men alternativet att spendera nu och skicka räkningen till barnbarnen finns inte hos en grön människa och alla fattar att vi inte kan höja skatten år ut och år in för lågavlönade och redan prövade malmöbor. Nej, inte alla, dårå. Slagordsvänstern är inte med oss i resonemangen och konsekvensen är att de lämnar samarbetet och går över till att vifta med plakat istället. "Aktivism" som det kallas på deras språk, som om vi fritidspolitiker skulle vara passiva medan illröda stadshusanställda skulle vara mer aktiva. Fegisar som går när det blåser har vi ingen nytta av Malmö. Står man inte pall i sämre tider passar man inte att styra. De gröna förändrar Malmö. Slagord gör det inte.

17 maj 2015

Politikens gamar och vargar

I augusti 2013 började mailen strömma in. Jag fattade först inte varför, men det var upprörda människor som ville skälla eller bara dela med sig av dåliga erfarenheter av sjukvården. Några ringde och en man som heter Sten Lindholm snodde en bild från Instagram och la ut i en hatfylld Facebookgrypp. Till slut fick jag veta att det var en olycksalig kommentar om att det nog ändå inte var de styrande politikernas fel att folk dog på sjukhus, som föranlett kampanjen och med tiden fattade jag också att det var vänsterpartister som exploaterat min okloka formulering. Personer som Daniel Sestrajcic och Olof Holmgren som redan avskydde mig låtsades som om de inte fattade vad jag menade, låtsades som om jag verkligen sket i om människor levde eller dog och hetsade folk att hata mig. För det blev de omklappade i de egna leden och befordrade till nya höjder.
Det tog hårt, jag blev sjuk och tappade livsvilja och humör. "Kanske ska du inte syssla med politik om du pallar så lite", sa min inre röst och jag funderade länge och väl på det. Men ska jag sluta med politik, så ska det ju vara för att jag på riktigt inte gör nytta eller lyckas alls få fram mina åsikter. Sakpolitik och inte ordmärkeri ska vara det avgörande. Och folk som aldrig velat se mig vald ska inte fälla domen över mig. Jag är inte ensam om erfarenheten att bli medvetet missförstådd. Nils Karlsson och Åsa Romson kan berätta ännu värre historier än jag i ämnet. Det är förfärligt, men det värsta är inte att det är synd om oss som drabbas, utan att debatten omvandlas till att bli en inkvisitionsdomstol där du ska passa dig jävligt noga. Gamar och vargar kan när som helst hugga dig i stycken. Medan Putin, Jimmie, IS och all världens miljöbovar kan stå och vissla och låtsas som om solen skiner.

10 maj 2015

Partiet ska bli vuxet

Ligger och tycker lite synd om mig. Blodsockret är lågt och jag har fått skäll på nätet för en sak som för mig är alldeles självklar och sann. Men jag vet att en kopp kaffe och två mackor senare kommer allt att vara lugnt. Så är det att vara vuxen, man kan se längre än här och nu. Och nu ska mitt parti bli vuxet, läser jag. Det var ett misstag att oblygt försöka stjäla fi:s väljare och dessutom har strategerna i Stockholm upptäckt att alla inte är födda på 8090-talet. Det var på tiden. Rätt länge har tesen annars varit att hoppa på alla tåg som passerar och en syn på barn och ungdomar som klokare än äldre. Jag vet inte hur det är med er, men jag har blivit en bättre människa med åren. Kanske lite svagare rent fysiskt, men skallen har aldrig varit finare form än nu. Det är en myt att ungdomen skulle vara bättre än vuxenlivet, ungdom är tvärsäkerhet blandad med förvirring. Så, bra där, partistyrelsen.
Och med vuxenheten kommer också en insikt om att det är klokt att sitta i båten och göra sin grej. Trender flammar upp och brinner ut. Stanna trygg i det du är på djupet. Vi behöver inte vara årets snackis, vi behöver inte äta insekter för att det är trendigt i Williamsburg.
Sen ska vi ändå tydligen profilera oss på skolan. Där kanske vi kan tänka ett varv till. Partiet är inte ens överens om friskolor med vinst ska få finnas eller inte. Det framförs plågsamt naiva åsikter emellanåt och staten ses oroväckande ofta som en kommandocentral som vet bättre än kommunerna om vad som bär göras. Gustav är bra, men partiet behöver prata igenom ett par saker. Fortfarande finns det lite mycket Waldorf närvarande, om vi säger så. Men det löser vi.

Annars: fåglarna kvittrar och bilarna rullar genom pölarna ute på gatan. Det är dags för det där kaffet nu.

07 maj 2015

Sköna liberala Möllan

Går runt på Möllan. Här finns tusen näringsidkare. Somligt är en smula dunkelt eller obegripligt , men de flesta är bara vem som helst som vill göra sig en hacka med hårt arbete och goda idéer. Det finns affärer där jag knappast begriper vad något av det som säljs ska användas till, sen är det vanliga arablivs och massor av matställen. Konkurrensen är hård och priserna låga. Det är ett liberalt Mecka, den här stadsdelen. Ändå var det just här som de socialistiska megafonljuden hördes som starkast på första maj och i valen fick Vänsterpartiet, de gröna och fi ungefär 20 procent var. Det är svårt att få ihop. Att folk är lite alternativa, bryr sig om miljön och att vi är feminister här är lätt att fatta. Här cyklar vi och här delar vi på föräldraledigheten. Vi funderar på meningen med livet. Men hur kan man vara socialist på Möllan? Om socialismen genomfördes här skulle allt som är roligt i vår stadsdel försvinna. För utan fri företagsamhet ingen mångfald, det är inte Coop eller kommunala cafeterior som folk vill ha här. Socialism är köer, tomma butikshyllor, tvåtaktsmotorer och någon som ska räkna ut vad just du behöver. Inte ens om det hade fungerat någonstans hade det varit särskilt roligt. Möllan är frihet och stök. Krossa kapitalismen, ropade dom, demonstranterna, sen gick dom och tog en billig öl eller en falafel. Sånt man kan göra på sköna liberala Möllan.

05 maj 2015

Fortsätter blogga

Den rundar tiostrecket i juli, bloggen. Det var då det var en sommar av omställning, av nyordning och ensamhet. Fyra väggar i en trevlig och prisvärd lägenhet stängde in mig och skulden över att ha gjort barnen illa satt som en extra hud på min kropp. Och det skulle bli ännu värre innan det till sist blev bättre. Jag fortsätter blogga. Mina versioner av sanningar och tveksamheter ska fortsätta slugga och smeka. Ännu har jag saker att säga och vägar att trampa, trotsa trötthet och regn och ta mig fram i regn och åska eller solsken och torka. Jag sitter i min fåtölj och ögonen faller nästan samman i trötthet. Det är svårt att vara det man vill vara, svårt att vara det man förväntas vara, svårt att duga i egna ögon. Men större än det är mina älskade och den värld som behöver förändras. Aldrig nånsin din clown. Alltid självständig.
Jag fortsätter blogga.

01 maj 2015

Mitt eget jävla förstamajtal

Kamrater. Jag vet att ni inte lyssnar. Ni har fullt upp med att äta frukost eller sova ut i svala sängar, nedkylda av vind som lite lätt svept in från fönster som stått öppna hela natten. Från gatan utanför mitt hem hördes vid tvåtiden en nattlig diskussion om politik som höll på att sluta med slagsmål. Vet inte hur det slutade. Jag somnade om. Men nu är det alltså arbetets helgdag och IKEA:s parkering kommer att vara full av volvos, toyotas och Volkswagens. Svenskarna är ett småborgeligt folk som vill göra sin egen sorts musik och sjunga sin egen speciella sång. Få av oss går i räta led. Vi vill inte bo på kibbutzer. Det var väl det Per Albin Hansson insåg när han gjorde socialismen till något som det talades om i högtidstal, samtidigt som han rökte cigarr och drack konjak med kapitalisterna. Det svenska folksjälen finns inte, men funnes den skulle den stavas frihetslängtan. Han gjorde rätt grej, PA. Klassamarbete funkar.
Två av mina söner ska gå i förstamajtåg idag, om jag fattar rätt. En av dem dunsade in vid tolv och vi satte oss och snackade. Det var ett givande samtal. Vi står långt ifrån varandra ideologiskt, men vi vill varandra väl och i det mötet föds idéer. Att bara prata med likasinnade är en säker väg mot att bli dum i huvudet. Och vad ska jag göra idag, då? Springa femton kilometer och stärka ben och lungkapacitet. Hålla mitt eget jävla förstamajtal inne i skallen och svettas ut stress och demoner.