Ingen liten ö i havet

Precis där Västergötland och Sverige tar slut och oceanen tar vid ligger Vinga. En liten ö i havet som mist sin betydelse i det stora hela, lotsarna har flyttat till stan och utkiken står öde och stilla, vackert och brutalt uppstigen ur porfyren. Fyren med sin invändigt vindlande trappa lyser automatiskt var trettionde sekund efter att mörkret fallit, men fyrmästaren, liksom telegrafisten Anton Hansson är historia. Nu är det vi som får njuta istället, vi som vill vara på en enslig klippa mellan blått och blått och se stenabåtar och fraktfartyg sega sig ut nästan alldeles stilla.
Jag blev bjuden dit ut, det var en födelsedagspresent och jag har det bättre än jag förtjänar, tänker jag när vi mumsar på musslor inne i Evert Taubes barndomshem. Jag bildar inte en egen grupp längre, utan stannar i en gemenskap där jag är välkommen. Det finns plats i livet för ensamma stunder med kaffekoppen, med en silltrut på skorstenen som enda sällskap och långa promenader med andra över en solsmekt och vindpinad ö.
Det jag måste påminna mig om är att jag faktiskt är önskad ibland och att jag behöver andra. Det är vad jag har att jobba med; detta att inte stöta bort eller ställa mig bredvid. Jag är inte en liten ö i havet.