I augusti 1991 var det brinnande valkampanj. Brann gjorde också Moskva, där kuppmakare försökte rädda socialismen, men tvingades ge med sig för folket och deras store hjälte Boris Jeltsin. Det blåste kallt och vi gröna slet i motvinden. Partiet hade suttit i riksdagen i tre år och gjort bort sig grundligt. Bland annat hade en riksdagsledamot från Skärhamn fått spel i direktsändning i TV och föreslagit att kriminella skulle förses med giftampuller som kunde fjärrutlösas. Eftersom han (trots det) var något av lantisfundisarnas man, så försvann han inte precis ut genom dörren, utan erhöll stöd och bortförklaringar från folk som i vanliga fall mer trodde på gratis örtte åt alla bovar. Mest hade partiets folkvalda kämpat mot varandra och inget hade vi åstadkommit. Detta hade gjort att partiet hamnat i en kollektiv depression och siffrorna pekade neråt. Jag stod i valstugan på Gustav Adolfs torg och såg de flesta passera på väg till Ny Demokratis glada gubbe. De få som ändå stannade frågade om det inte ändå var meningslöst att rösta på oss. Vi skulle ju inte nå 4 procent. Det insåg ju alla. När mörkret föll cyklade jag hem och satte på årets skiva. Och Peter LeMarc sjöng stilla "Little Willie John", om att inte förställa sig, om att hålla fast vid det man är och står för. Allt kändes lite bättre då och nästa dag vid valstugan var jag lite mer bestämd i tonen när klagarna kom förbi. Jag förklarade att det alltid var rätt och en viktig markering att rösta enligt sin övertygelse. På valkvällen var vi trötta och besvikna. Vi åkte ur riksdagen och fick börja en canossavandring tillbaka. I maj året efter samlades vi som valts till partistyrelsen, skavda och trötta, oeniga och bittra. Men vi tog oss samman och kom tillbaka. Vi byggde om och till. Vi spetsade formuleringar och organiserade. Och 1994 avgjorde miljöpartiets Maradona matchen i ekonomidebatten och vi var tillbaks. Utan de 3,4 procenten 1991 hade det inte gått. Det är andra tider nu, spotify har dödat alla skivspelare och några gröna riksdagsledamöter som föreslår dödsstraff ser vi inte röken av. I höst tar vi plats i regeringen för första gången. Istället är det ett annat litet parti som nu får höra att deras arbete är meningslöst och att en röst på dem är bortkastad. Men att rösta efter sin övertygelse är alltid rätt. Spotify plockar självmant fram den där låten som nu hunnit bli 23 år gammal. Men den är fortfarande lika giltig och bra. Du är en speciell individ, ditt liv är ditt eget och så även din röst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar