Därför är #möllan hemma

När jag gått ut första klass kom mina föräldrar på den briljanta idén att flytta från stan. Det låg i tiden. Koskitstank var bättre än avgaser och trähus finare än än betong, resonerade mina gamla, precis som hundratusentals andra. Och både bensin och räntor kunde man dra av i deklarationen och samtidigt till min fars lycka lura den elake Sträng och den arrogante Palme på skattepengar, vilka ju ändå bara gick till Kuba och folk som inte ville göra rätt för sig.
Så hamnade jag bland epatraktorer och orienterare, i en liten bruksort som med avdragens och avindustrialiseringens hjälp förvandlades till pendlarförort. Och snarare än koskit och blomster var det doften av nyoljade utemöbler och T-gul som slog emot människor i de expansiva parasitkommunerna runt de större städerna. Så värst mycket grön våg var det inte. Och småskaligheten kännetecknades av låga tak på samtliga tänkbara vis. Jag lovade mig själv att lämna så fort det bara gick, jag vägrade att byta dialekt och närde ett hat mot gullighet och motorsport som sitter kvar ännu. I tonåren drog jag och kom aldrig tillbaka, mer än på tillfälligt besök.
Nu bor jag på Möllan och för att komma in i mitt hus måste man passera en port som ligger mellan en thairestaurang och en indier. Mina ungar växer upp med tiggare och trafik, med radikala rörelser och röriga arabaffärer och jag tror inte att deras uppväxtmiljö kunde vara bättre. Det finns folk här som säger att Möllan är deras, men det strider mot områdets idé, för Möllan är allas. Här får du leva och göra din grej eller agitera i grupp om det är din mission. Här rör det på sig, här förändras världen. Här är hemma.