29 juni 2012

Alla coola hatar Israel

Ingen tvingar mig att skriva inlägg efter inlägg om Israel. Jag kunde väl vara lite käck jag också och skriva om musik och livet här på Bergsgatan. Just nu är det nästan tropiskt här. Det har åskat och bilarna kör genom vattenpölar med stora plask. Det är dålig fart på uteserveringarna och falafeldoften är inte särskilt påtaglig just ikväll. Och på tisdag ska vi se Madonna i Parken i København. Men så kommer det en offensiv från israelhatarna och då får jag ta steget upp på banan igen. Ungefär samtidigt som Vänsterpartiet bestämmer sig för att segla med till nazihamasregimen i Gaza, så skriver deras malmöordförande på Facebook att Ilmar Reepalu nog trots allt inte sagt nåt antisemitiskt. Det är bara illvilja från såna som jag, låter man världen förstå. Och en vän på samma sociala forum berättar gripande historier om hur Israel fördriver palestinier, trots att det självfallet inte är sant. Den vidriga artikeln som en grupp riksdagsmän författade orkar jag inte ens kommentera, så jävla over the top var den. Men alla coola människor hatar Israel, så är det. Söders hipsters och Möllans rebeller och hela jävla medievärlden. Hippa band och snyggingar. Fakta kollas inte, det behövs inte, för det är bara den där Törnblad och tre förvirrade folkpartister som säger emot. Nu ska epitetet APARTHEID klistras på mellanösterns enda demokrati. Att det är palestiniernas ledare som vill rensa området på judar nämns inte alls och få i lattegänget vet att en femtedel av Israels invånare är araber med fulla demokratiska rättigheter. Så medan arga grabbar agerar SA och hotar enskilda judar, så drömmer conversegänget våta drömmar om att så solen gå upp över Medelhavet på kryssningen till det islamistiska drömlandet. Alla coola hatar Israel. Det är det som gäller i år.

24 juni 2012

Warszawa igen.

Sista dagen i Warszawa promenerar vi från hotellet vid Gamla stan bort till judiska begravningsplatsen. Det är en vandring genom efterkrigstiden; från stalinarkitektur till dagens europeiskt integrerade glasfasader. Vi går genom ett område som jämnades med marken 1943, för här låg gettot, här stängdes 150 000 judar in, innan de dödades i läger eller i upproret. Warszawa är en tuff och bullrig stad. Lagren av historia ligger nära markytan och tittar ständigt fram. Warszawa fjäskar inte för dig, hon låtsas inte lite finare än hon är. Det är längesen jag var här första gången, länge sedan svartväxling och tvåtaktsmotorer, länge sedan jag höll på att ta livet av tre grabbar när jag försökte klättra upp på en soptunna för att kunna se den gigantiska paraden på folkrepublikens trettioårsdag. Nu ser vi EU-flaggor och en gigantisk fanzone omgärdar det skitfula kulturpalatset som en gång bar Stalins namn. Men rödbetssoppa är lika gott som då och fortfarande ligger omkullvälta gravstenar på judiska begravningsplatsen. Och jazzklubben vi vill gå på serverar dyrt vin istället för blå toner.

17 juni 2012

Obegåvad grön flört med lantisarna

Jag dricker mitt morgonkaffe i godan ro på min balkong hemma på Möllan. Trafiken är modest, som i rusningstid på en byaväg och jag kan ta det lugnt ty det är söndag och jag slipper cykla till jobbet. Jag har tid att läsa ikapp och jag läser att Heidi Avellan gillar stan i Sydsvenskan, samtidigt som två av mina riksdagsledamöter i en annan tidning bedyrar att mitt parti aldrig kommer att avskaffa bilavdragen. Och Ulf Bjereld säger i G-P att sossarna borde satsa på medelklassen i städerna. Så skriver alltså en liberal ledarskribent det vi gröna rimligen borde framhäva, medan våra representanter försöker triangulera centern på deras hemmabana, istället för att stå fast vid en grön politik. För det är ogrönt att flörta med bilpendlare istället för att värna den täta och blandade staden. Det är djupt otaktiskt att släppa de gröna kärnväljarna av olycklig kärlek till, ja vad fan vet jag, Göingebygden? Man kan vrida och vända på sakerna, men man kommer ändå fram till att det är möten mellan människor som skapar radikala idéer och att bo utspritt är dåligt ur nästan alla synvinklar. Mina barns skolväg måste inte vara infartsled för wunderbaummaffian i deras plåtklädda penisförlängare. Vi gröna måste ta matchen där den spelas istället för att lämna wo på en plan som få bryr sig om. Det är tipset från en balkong i det Möllan där vi gröna än så länge har många vänner, men få kan peka ut Vittsjö på kartan.

15 juni 2012

Darkness on the edge of town: Malmö

#Badlands Ta en tur längs Norra Grängesbergsgatan och sväng in på Industrigatan och sen S:t Knuts hela vägen ner till Bergsgatan. Malmö är udda existenser och drömmar som ibland går i kras. Det är asfalt och grus och en lång tegelmur. Denna stan fjäskar inte för nån. #Adam raised a Cain Vi befriar oss från malmöandan och drar vidare. Sossarna fostrade oss, gav oss mat och husrum, men vi ville nånting mer. Nånting djupare och mer meningsfullt. Vi är öster om Eden. Var annars? #Something in the night Det är fan ingen lek längre. Det är blodigt allvar och ingen utomstående vågar sig in på Seved efter mörkrets inbrott. Det är inte alls kul. Men snart har medelklassen tagit över även där och alla säger sig minnas, fast ingen riktigt vet. #Candy's room Genuspedagogik. Rätten att välja partner och liv. Kärlek eller bara en tillfällig förbindelse. #Racing in the street Ett långfinger i luften räcker för att man ska jagas av polisen genom stan. Så kommer en äldre cyklist i vägen och avlider olyckligtvis. Livet är stundtals rätt meningslöst. #The promised land Om jag tröttnar på stan, så kan jag snöra på mig skorna och springa ner mot stranden. Där dansar några salsa i sommarnatten och det luktar tång och tändvätska. På andra sidan lyser ljusen i Köpenhamn. Då bestämmer jag mig för att bo här ett tag till. #Factory Jag cyklar varje morgon från Möllan och ut till Rosengård.Jag möter nästan aldrig någon, men blir ibland omcyklad av någon snabbare. Jag håller ett lugnt tempo för att orka hela vägen. Så uppfyller jag arbetslinjen efter bästa förmåga. #Streets of fire Aldeles för många bilar och cyklar som kämpar med dem om utrymmet. Gående som nästan blir överkörda. Det brinner i knutarna och något måste göras. #Prove it all night Okej, Malmö jag älskar dig och lovar dig trohet. Jag ska bevisa min kärlek om och om igen. Jag kommer vara ärlig och se sig som den du är, med skavanker och hopp, med bra saker och sämre saker. Du är hemmahamnen. #Darkness on the edge of town Du kan ju försöka smita undan, men Malmö hinner alltid ifatt dig. Du kan försöka skaka av dig ditt liv, dina drömmar och det du är. Men allt finns alltid kvar någonstans inom dig.

13 juni 2012

Snarare rasism att klappa på huvudet

Hem från jobbet får det bli Imperiet i lurarna. Kriget med mig själv och Är det verkligen fred vi vill ha. Briggen bluebird av Hull när jag susar ut från kyrkogården och in på Industrigatan. Jag får ett fint mail som prisar min integritet, men att alltid självständigt ta ställning är stundtals en plåga, det händer att jag hellre hade flutit med strömmen. Som idag när hela mitt twitterflöde i en kör bashar FP och stämplar deras förslag På integrationsområdet som ren och skär rasism och fiskande i grumliga vatten. Åh, så det raljeras. språktesta mig, skriver en väletablerad mediaprofil. Det är ett kasst förslag att koppla medborgarskap till olika former av test, men det är rätt att på olika sätt stimulera människor att studera och arbeta. Och på jobbet höjer man inte på ögonbrynen. Vi dricker vårt kaffe svart och möter varje dag föräldrar som efter tio år i landet varken talar vårt språk eller arbetar. Det gör dem beroende av bidrag och till fångar i hemmet. Det befäster en underklasstillvaro och ögonen fylls snarare av bleka skuggor än av stjärnor. Om detta bör vi föra vänliga samtal och politiska diskussioner snarare än att inkvisitoriskt utse politiska motståndare till rasister. Konsekvent antirasism bjuder mig att förvänta och kräva samma saker av ala medmänniskor. Det är snarare rasism att klappa folk på huvudet och tycka synd om dem.

12 juni 2012

Adam raised a Cain

Igår hände det igen. Jag kom åt nån knapp på telefonen och spelaren gick på. "Adam raised a cain" ljöd för en stund och hade jag inte varit snabb i vändningarna så hade hela Malmö kommunfullmäktige kunnat njuta av Springsteens mäktiga fadersuppror mitt under skoldebatten. Inte för att det hade gjort nåt, hela skivan Darkness on the edge of town skulle kunna handla om Malmö, denna Sveriges mest amerikanska stad. För trettio år sen exakt igår hörde jag den där låten sjungas på en helt annan plats. Och det var inte den New Jerseys store son som sjöng den gången, utan en lång mycket god vän som skrek ut lyckan i att slippa ut ur skolan och det brytet med ungdomen som studentexamen innebar. Vi raglade runt i försommarnatten på Göteborgs åttiotalsegoistiska gator och undrade om vi var vuxna nu. Åh, så länge sen, så skönt att det var då. Trettio år är en lång tid och även Springsteen sjunger andra sånger nu. Och vi tar hand om varandra och våra egna och för våra egna kamper där vi befinner oss nu. Förhoppningsvis har vi lärt oss att leva ett liv utan att föra ett krig. Med lite tur har vi en marschfart som vi kan hålla hela vägen in i mål. Fadersupproret blev ett långdistanslopp i makligt tempo. Långsiktigt hållbart, som man säger på politikerspråk.

10 juni 2012

Fem minuter till allt

Från Möllan är det bara en kort promenad till stan, sen bara ännu en bit till kommendanthuset och sen Entre och sen hem till Bergsgatan igen, via campus pizzeria och kebab. Ja, vi bor här och får smaka buller och partiklar tillsammans med falafel och färska grönsaker från torget, men det är fem minuter till allt och det är bra. Och nu laddar jag ner bra musik och tankar iphonen och tankar mig själv med energi för två dagar i kommunfullmäktige. Ett bra anförande om jämställdhet och diskriminering har jag skrivit, för det är mitt ansvarsområde. Och det föll regn och sen sken solen och filmen vi såg var kass, men det är sommar och då kan man fördra nästan allt. Sommaren attackerar varje år och ddet är bara att gå ut på gatan här, så vadar man i det som andra reser långt med flyg för att få. Min vision om det goda livet stavas tätt och blandat och är mer äventyr än trygghet, mer berg och dalbana än ändlösa raksträckor genom slättlandskapet. Och fem minuter till allt. Som ett foto av en svettig Iggy Pop på scen, som en bok av Charles Bukowski, som livet vi lever här. Fem minuter till allt.

08 juni 2012

De gröna tog inte ledningen

Den ende gröne regeringschefen i hela världen är en 65-årig tysk som bär det vackra namnet Winfried Kretschmann. Han bor långt nere i södern bland blåsorkestrar och skummande ölsejdlar. Inte en jävla latte så långt man ser och verkligen inga dumplings. Winifried är en aktad man, medlem av skytteföreningen, men likförbannat grön. Här i Sverige har vi gröna haft en enda ledande post och inte heller det var bland rawfood eller . Peter Eriksson sydde ihop en koalition som störtade sossarna från makten i Kalix och i valet efter fick vi gröna 44 procent i den norrbottniska bruksorten. Ska man vinna vanliga människors hjärtan, så måste man vara lite som vanliga människor, kan man säga lite slarvigt. Folk måste lita på en, folk måste fatta vad man vill och man måste kunna samarbeta med andra. Vårt gröna parti i Sverige plågas svårt av en ungdomskult och en hipsterkultur som riskerar att stöta bort alla oss som inte säger pepp i varannan mening och inte odlar urbant eller läser kurser på universitetet som de flesta aldrig hört talas om. Det parat med en otydlighet i viktiga frågor gör kaoz med oss gröna och lämnar våra potentiella vänner med ett frågetecken mitt i nian. Dessutom verkar vi ha en obesvarad kärlek till betongförorterna, men som de flesta olyckliga kärlekar så blir det aldrig mer än en dröm, inte ens om vi står på torget och lovprisar jallatrappan och tom struntar i antisemitismen för att vara till lags. Jag svär, mannen, så är det. Och opinionssiffrorna talar till oss. Ni är et ganska litet parti, säger dom. Om vi funderar på vad som gjorde oss starka i kalix och Baden-Wurttemberg, så hittar vi svaret på vad vi måste göra i Malmö, Skåne och hela Sverige. Vara vanligt folk (fast liite bättre) som säger tydliga saker som annat vanligt folk förstår. Vi tog inte ledningen när vi kunde. Den förvann med ett pepp pepp som ruset efter en misslyckad tentafest.

07 juni 2012

En konsekvent antirasism är det som gäller.

När man kommer ut som antirasist för man ovänner som man aldrig anat fanns. Man kan läsa om att man förtjänar ett skott i pannan, man ser sitt namn nämnas med avsmak, men man blir också omklappad av en samlad vänster efter att ha mötts med stående ovationer. Annan är sången när man kommer ut som vän av Israel och sionismen. Då ser man plötsligt bara ryggen på dem som tidigare smekt ens kind, då är man inte en i gänget längre, då blir man omdöpt till arabhatare och islamofob innan man ens hunnit trycka send på sitt blogginlägg. Däremot nickar hycklande frimicklare och sverigedemokrater instämmande, för de är så korkade att de verkligen tror att stöd för Israel är ett angrepp på alla araber. Och man får bokstavligt talat passa sig ute på stan, ty zionister och deras kompisar är lovligt byte. Men en konsekvent antirasism kräver av mig att betrakta olika sorters rasismer med samma kritiska ögon. Då är rasism på Aftobladets kultursida lika illa som på Flashback forum och då kan jag inte ens i tredje led stödja en regim som vill döda alla judar, lika lite som jag stödjer svepande generaliseringar om muslimer eller för den delen etniska svenskar i livets mitt. Då reagerar jag och undrar varför den enda judiska staten ständigt blir ifrågasatt, men aldrig förtrycket i det palestinska självstyret. Att avvisa islamofobi och antisemitism samtidigt är att förlora de flesta av sina vänner i kampen.

05 juni 2012

Borgares flyktbeteende.

Det är en gåta varför borgare tar så lätt på miljöfrågor. Centern trollar stort på DN-debatt och svamlar om både det ena och andra felet med oss verkligt gröna istället för att då berättavad man tänker göra. Man har ju onekligen chansen när man sitter i regering. Mer än att bygga vägar, skjuta vargar och tala för kalhyggen, alltså. Och som ett brev på posten efter gårdagens avslöjande om bisfenol i konservburkar skäller nu halva mitt twitterflöde nyhetsrapporteringen för alarmistisk. Högernhar i miljöfrågor en teknikoptimism och skygglappar som påminner om DDR innan murens fall. Allt kan lösas med teknik och allt blir bättre per automatik bara man lever i rätt system. Och detta rätta system är totalt felfritt. Det är för mig obegripligt och oförenligt med talet om personligt ansvar. Man beter sig lättsinnigt och som autister tycker man att världen snurrar kring ens egna personliga önskemål. Vill man flyga, så flyger man fan. Vill man köra bil så är det ens förbannade rätt, ba. Min gröna och liberala människosyn leder mig till andra slutsatser. Först kommer det personliga ansvaret. Fråga inte vad världen kan göra för dig, fråga vad du kan göra, liksom. Gör hellre en bra sak för mycket än en för lite. Sen kommer kraven på politiska förändringar och prioriteringar. Och jag prioriterar inte att folk ska få köra runt i stora bilar bara för att de vill. Jag prioriterar investeringar i järnvägar och god ventilation framför subventionerade hemhjälpar och att fullt fungerande kök med hjälp av skattesubventioner byts ut mot nyare snyggare. En frihet som består av rätten att skita ner och slösa med andras resurser är inte någon riktig frihet, bara en bilig flykt. När ska borgarna fatta det?