Borgares flyktbeteende.

Det är en gåta varför borgare tar så lätt på miljöfrågor. Centern trollar stort på DN-debatt och svamlar om både det ena och andra felet med oss verkligt gröna istället för att då berättavad man tänker göra. Man har ju onekligen chansen när man sitter i regering. Mer än att bygga vägar, skjuta vargar och tala för kalhyggen, alltså. Och som ett brev på posten efter gårdagens avslöjande om bisfenol i konservburkar skäller nu halva mitt twitterflöde nyhetsrapporteringen för alarmistisk. Högernhar i miljöfrågor en teknikoptimism och skygglappar som påminner om DDR innan murens fall. Allt kan lösas med teknik och allt blir bättre per automatik bara man lever i rätt system. Och detta rätta system är totalt felfritt. Det är för mig obegripligt och oförenligt med talet om personligt ansvar. Man beter sig lättsinnigt och som autister tycker man att världen snurrar kring ens egna personliga önskemål. Vill man flyga, så flyger man fan. Vill man köra bil så är det ens förbannade rätt, ba. Min gröna och liberala människosyn leder mig till andra slutsatser. Först kommer det personliga ansvaret. Fråga inte vad världen kan göra för dig, fråga vad du kan göra, liksom. Gör hellre en bra sak för mycket än en för lite. Sen kommer kraven på politiska förändringar och prioriteringar. Och jag prioriterar inte att folk ska få köra runt i stora bilar bara för att de vill. Jag prioriterar investeringar i järnvägar och god ventilation framför subventionerade hemhjälpar och att fullt fungerande kök med hjälp av skattesubventioner byts ut mot nyare snyggare. En frihet som består av rätten att skita ner och slösa med andras resurser är inte någon riktig frihet, bara en bilig flykt. När ska borgarna fatta det?