Adam raised a Cain

Igår hände det igen. Jag kom åt nån knapp på telefonen och spelaren gick på. "Adam raised a cain" ljöd för en stund och hade jag inte varit snabb i vändningarna så hade hela Malmö kommunfullmäktige kunnat njuta av Springsteens mäktiga fadersuppror mitt under skoldebatten. Inte för att det hade gjort nåt, hela skivan Darkness on the edge of town skulle kunna handla om Malmö, denna Sveriges mest amerikanska stad. För trettio år sen exakt igår hörde jag den där låten sjungas på en helt annan plats. Och det var inte den New Jerseys store son som sjöng den gången, utan en lång mycket god vän som skrek ut lyckan i att slippa ut ur skolan och det brytet med ungdomen som studentexamen innebar. Vi raglade runt i försommarnatten på Göteborgs åttiotalsegoistiska gator och undrade om vi var vuxna nu. Åh, så länge sen, så skönt att det var då. Trettio år är en lång tid och även Springsteen sjunger andra sånger nu. Och vi tar hand om varandra och våra egna och för våra egna kamper där vi befinner oss nu. Förhoppningsvis har vi lärt oss att leva ett liv utan att föra ett krig. Med lite tur har vi en marschfart som vi kan hålla hela vägen in i mål. Fadersupproret blev ett långdistanslopp i makligt tempo. Långsiktigt hållbart, som man säger på politikerspråk.