En konsekvent antirasism är det som gäller.

När man kommer ut som antirasist för man ovänner som man aldrig anat fanns. Man kan läsa om att man förtjänar ett skott i pannan, man ser sitt namn nämnas med avsmak, men man blir också omklappad av en samlad vänster efter att ha mötts med stående ovationer. Annan är sången när man kommer ut som vän av Israel och sionismen. Då ser man plötsligt bara ryggen på dem som tidigare smekt ens kind, då är man inte en i gänget längre, då blir man omdöpt till arabhatare och islamofob innan man ens hunnit trycka send på sitt blogginlägg. Däremot nickar hycklande frimicklare och sverigedemokrater instämmande, för de är så korkade att de verkligen tror att stöd för Israel är ett angrepp på alla araber. Och man får bokstavligt talat passa sig ute på stan, ty zionister och deras kompisar är lovligt byte. Men en konsekvent antirasism kräver av mig att betrakta olika sorters rasismer med samma kritiska ögon. Då är rasism på Aftobladets kultursida lika illa som på Flashback forum och då kan jag inte ens i tredje led stödja en regim som vill döda alla judar, lika lite som jag stödjer svepande generaliseringar om muslimer eller för den delen etniska svenskar i livets mitt. Då reagerar jag och undrar varför den enda judiska staten ständigt blir ifrågasatt, men aldrig förtrycket i det palestinska självstyret. Att avvisa islamofobi och antisemitism samtidigt är att förlora de flesta av sina vänner i kampen.