Snarare rasism att klappa på huvudet

Hem från jobbet får det bli Imperiet i lurarna. Kriget med mig själv och Är det verkligen fred vi vill ha. Briggen bluebird av Hull när jag susar ut från kyrkogården och in på Industrigatan. Jag får ett fint mail som prisar min integritet, men att alltid självständigt ta ställning är stundtals en plåga, det händer att jag hellre hade flutit med strömmen. Som idag när hela mitt twitterflöde i en kör bashar FP och stämplar deras förslag På integrationsområdet som ren och skär rasism och fiskande i grumliga vatten. Åh, så det raljeras. språktesta mig, skriver en väletablerad mediaprofil. Det är ett kasst förslag att koppla medborgarskap till olika former av test, men det är rätt att på olika sätt stimulera människor att studera och arbeta. Och på jobbet höjer man inte på ögonbrynen. Vi dricker vårt kaffe svart och möter varje dag föräldrar som efter tio år i landet varken talar vårt språk eller arbetar. Det gör dem beroende av bidrag och till fångar i hemmet. Det befäster en underklasstillvaro och ögonen fylls snarare av bleka skuggor än av stjärnor. Om detta bör vi föra vänliga samtal och politiska diskussioner snarare än att inkvisitoriskt utse politiska motståndare till rasister. Konsekvent antirasism bjuder mig att förvänta och kräva samma saker av ala medmänniskor. Det är snarare rasism att klappa folk på huvudet och tycka synd om dem.