Warszawa igen.

Sista dagen i Warszawa promenerar vi från hotellet vid Gamla stan bort till judiska begravningsplatsen. Det är en vandring genom efterkrigstiden; från stalinarkitektur till dagens europeiskt integrerade glasfasader. Vi går genom ett område som jämnades med marken 1943, för här låg gettot, här stängdes 150 000 judar in, innan de dödades i läger eller i upproret. Warszawa är en tuff och bullrig stad. Lagren av historia ligger nära markytan och tittar ständigt fram. Warszawa fjäskar inte för dig, hon låtsas inte lite finare än hon är. Det är längesen jag var här första gången, länge sedan svartväxling och tvåtaktsmotorer, länge sedan jag höll på att ta livet av tre grabbar när jag försökte klättra upp på en soptunna för att kunna se den gigantiska paraden på folkrepublikens trettioårsdag. Nu ser vi EU-flaggor och en gigantisk fanzone omgärdar det skitfula kulturpalatset som en gång bar Stalins namn. Men rödbetssoppa är lika gott som då och fortfarande ligger omkullvälta gravstenar på judiska begravningsplatsen. Och jazzklubben vi vill gå på serverar dyrt vin istället för blå toner.