Nån gång på hösten 1994 satt jag och Jonas Sjöstedt och någon till framför en grupp journalister och förklarade varför det var så viktigt att rösta nej till EU. I mitt hjärta våndades jag, ty min omsvängning till ett klart ja till europeiskt samarbete hade redan börjat, men Jonas var tvärsäker som en liten duracellkanin. Bra för honom, tänkte jag, en vacker dag blir han nog partiledare. Igår såg jag honom igen. Mycket vatten har runnit under broarna, men Jonas är lika tvärsäker som för sexton år sedan. Och nu kommer äntligen hans gyllene ögonblick och han sätter sig i aktuellts studio och fronderar mot sin partiledare och förklarar att han är beredd att ta över.
För det stukade vänsterpartiet har hittat sin syndabock och sin bortförklaring.
Ohly, såklart. Häng honom, så blir allt bra igen. Men det man glömmer är att V har ungefär det väljarstöd man alltid haft. Ingen särskilt har hänt, uppgångarna under Gudrun var högst tillfälliga och hade inget med politiken att göra.
Nu är jag trots allt mer människa än grön politiker och jag lider med den pressade Ohly och föraktar Sjöstedts opportunism. Ohly står en bit ifrån mig politiskt, han är en fyrkantig socialist och hans parti har inget nytt och kul att komma med, men allt detta är känt sen innan. Det kan inget nytt ansikte ändra på. V är en anakronism och kommer nog att röna samma öde som de flesta andra gamla kommunistpartier gjort.
Varje tid har sina rörelser och sina hycklare. Få vet idag vad vänsterpartiet vill förutom att de såklart inte är kommunister längre och att de är emot alliansregeringen. V har aldrig varit en stor pådrivare eller visionärer i svensk politik, man har oftast ägnat sig åt populistiskt gnäll och aldrig fått något större stöd blabnd dem de viljat representera. Det är inte bättre nu. V finns liksom bara där och trots att de styrt bl a i Malmö sen 1998 gör de inga avtryck alls.
V behövs inte. Därför tynar dom bort. Så enkelt är det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar