Nu sitter jag här i alla soffors moder, soffan som är så sjukt stor att de tidigare ägarna inte kunde få ut den ur lägenheten. Bakom soffan är väggen och bakom väggen är Möllevångsgatan fyra trappor ner. På Möllevångsgatan, fast lite närmre folkets park, på andra sidan Bergsgatan hade min farsas dåvarande arbetsgivare sitt malmökontor när jag och min syrra var i 9-10-årsåldern. En gång hade syrran och jag åkt en tur med fyrans spårvagn ut till Limhamn och tillbaka och sen skulle vi hitta från Gustav Adolfs torg till denna möllevångsgata. Det gjorde vi bara med nöd och näppe och det var ju miljoner år innan den första mobiltelefonen tog plats i min ficka. Två synnerligen minderåriga barn fick fritt strosa runt bland porrbutiker och fyllon på det då så läskiga Möllan och det var väl inte så farligt. Vi var vana vid långgatorna i Göteborg och så. Vi tittade förundrat på bilder av halvklädda kvinnor, men tyckte inte att det var något särskilt. Fyllona log mot oss och snälla tanter pekade ömsom åt rätt, ömsom åt fel håll. Sen tog farsan oss till restaurang Översten, där man såg ut över hela stan, med öresundsbåtarna som stävade ut på sundet och hammarna som bankade inne på Kockums så det hördes över hela stan. . Malmö i mitt hjärta redan 1970-nåt. Budskapet i denna text är att det inte var säkrare förr, tvärtom, men att föräldrar på gott och ont inte beskyddade sina barn så förbannat. Och Malmö är roligare nu, trots att spårvägen till Limhamn lades ned och de snälla tanterna antagligen är döda.
En ynka porrbutik finns kvar och ibland blockeras den av radikala feminister, så att de stackars porrkonsumenterna tvingas handla på nätet istället.
Inget mer än det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar