Fem och ett halvt års intorkad smuts gnuggas bort från lägenhetens golv, väggar, tak, skrymslem och vrår. Min Sara är målmedveten och snabb, jag är slarvig och långsam. Regnet faller ute, för det är vår i Malmö, januarivår. Det är inte kul att städa, men när det blir klart är det lika fint som när jag första gången satte nyckeln i låset, den 1 juni 2005. En facebook/partivän skriver till mig att ehrensvärdsgator är mellanstationer för människor stadda i förändring. Lou Rossling har visst skrivit om det i en av sina böcker. Jag vet inte, jag. Jo, men så är det nog. Det var verkligen inte det jag trodde den där soliga allra första sommardagen i lägenheten för över fem år sen. Jag trodde jag var hemma, jag tänkte att jag var fri. Men nu när jag står inne i vardagsrummet på Bergsgatan och spanar ut över trafiken och folklivet, så vet jag att det varken var hem eller frihet. Det var väldigt ensamt och ofta tomt och tyst. Tystnad är för dom som inte har något att säga. Sara och jag ropar till varandra i vår nya stora lägenhet och det är plats och röra. Men parketten på Ehrensvärd behöver befrias från tuggummin och väggar och skåpsluckor från tumavtryck och minnena är både sorgliga och glada från denna mellanstation i livet. Nu sätter vi kylskåpspoesin och orden om att det varit tomt utan mellanbror på en skinande blank kyl, medan den gamla doftar lätt av mr Muscle. I morgon är det visning och snart hoppas jag att aldrig mer behöva se åt det hållet.
Och spökena får stanna där, gamla fyllor, brustna drömmar och misslyckade försök. Sara svär och förbannar mina barns tuggummivanor. Vi är hemma hos oss nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar