Folk blir kränkta till höger och vänster, ser jag och mest kränkt av alla blir Marcus Birro (och Ranelid). Det fanns en tid då jag gillade dom där herrarna. Jag tyckte Birro skrev bra om alkoholism och sjukdom och Ranelid hade en skön och egen stil.
Det där är inte längre. Förutom att Birro blivit helt kd-koko sen han fick barn, så sysslar dom där herrarna numera bara med att putsa på sina alltmer tomma varumärken. Skriv nåt nångång som inte bara handlar om hur synd det är om er och var alltid beredd på att ta dubbelt så mycket skit ni ger. No one is innocent.
Jag har aldrig tyckt synd om människor som valt ett liv i offentligheten och heller aldrig avundats dem. Vissa känns igen av alla i stan, men själv får jag vara glad om mina barn känner igen mig(jo, det gör dom). När jag satt i partistyrelsen så var jag ute med språkrör och andra som folk kände igen. Det var helt förfärligt. Alla vände sig om och det tisslades och tasslades och fyllon kom fram och började diskutera. Men, om igen. Det där är självvalt. Samma offentlighet som kan vara ett redskap för din succé, kan lika snabbt bli den giljotin som hugger huvudet av dig. Det får du ta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar