Folk bits inte

Den 28 juni 1979 gick jag av ett stinkande dieseltåg på Roskilde station. Jag skulle på festival, det var första gången, hade inget tält, men det funkade ändå. Jag la min ryggsäck på något ställe inne på området och där fick den ligga. Sov lite här och där, en natt med några kompisar till min syster som jag stötte på av en tillfällighet; de hade fått för sig att jag skulle till Ryssland, men så var det inte, där hade jag redan varit. Sen tappade vi bort varandra igen. Andra dagen stod Ebba Grön på scen och jag satt bland tuborgflaskor och pølsebrød i haschdimman och tänkte att så där skulle ju livet vara, en scen där jag stod och tusen pers som kollade. Joakim Thåström hette han visst, den galne sångaren. På hösten började jag gymnasiet och det jag inte fattade var att jag kunde ha varit ascool om jag gjort en grej av att jag varit i Roskilde, men jag var ingen, i varje fall fick jag inte stryk som på högstadiet, alltid något. Jag gick runt i ett parallellt universum. Och alla ville åt mig. Lärare, klasskamrater, borgeligheten, rubbet. Jag sa till min svensklärare att jag bildar en egen grupp. Jag skriver om Lundell. Hon nickade, men tog sen in mig i ett grupprum. "Varför tror du att alla hatar dig, Anders?" 

"Därför att alla hatar mig, därför att jag hatar mig själv", tänkte jag.  Jag skull skriva en bok och hämnas på alla jävlar. "Folk är farliga, dom bits', sjöng Thåström. "Säg inte att det du söker är ensamhet, en dag kan det vara det enda du har kvar", predikade Lundell. 

Ensamhet är mitt grundtillstånd. Det är vad jag är. Alla överger mig, tänker jag eller så stöter jag bort dem, ömkar jag mig. Fortfarande kan jag falla i fällan, särskilt när jag satt ut nin antidepp. Maria fnyser och ger mig en verbal känga innan hon stänger sitt skåp och går hem, A skickar sanningar på nätet, giftpilar av omtänksamhet. Även hennes namne genomskådar mig. Jag vädjar om att bli älskad. Då blir en inte älskad. Och hur mycket Thåström än stod på scenen inför tusen pers, så är det bara fram och tillbakakärleken med Amanda han sjunger om. Hallå, släpp. Lundell blev en gnällgubbe som längtar tillbaka till då. 

Jag vill inte vara som dem. 

När självömkan tar tag i mig, när jag både vill vara en det är synd om och hatar att vara en det är synd om, så är jag som värst.

Det bästa är kvar. Folk bits inte.