Reser ensam

Finaste J frågar om jag är besviken över att minstebror åker hem i förväg. Så typiskt henne, alltid med ett kilo empati på lager. Nej, svarar jag, det är som det är, han är en tonåring och ska leva sitt liv. Men det är ju inte bara det. Jag reser ensam. Det är jag. En solodribblare som oftast förgäves söker sitt lag. Det är bara tillfälligtvis som jag ingått i något större, även om jag jobbar i arbetslag, har levt tvåsamt och varit en del av en familj, så är jag i grunden ensam. Min första fru talade om mitt "slutna rum" som hon aldrig kom in i. Vi var 29 när vi skildes. Först nu fattar jag hur unga vi var. 

Efter det har jag väl blivit något bättre på att släppa in, men jag räknar liksom inte med någon, jag utgår från att jag är en där andra är två eller fler. Men jag är ofta social. Pratar med folk på S-bahn i Berlin, på Loussavaras topp när midnattssolen är som vackrast eller på en krogrunda i Tirana med en skön människa som jag aldrig skulle se igen. Ett tag ville jag in i en församling, jag tänkte att jag skulle göra det som krävdes, men jag har ju min tro och Gud oavsett, det behöver inte andras bekräftelse. Jag är den jag är oavsett om jag har papper på det av födsel och ohejdad vana. Ansökan om medlemskap blir liggandes. Jag reser ensam, till Biskopsgården, Transnistrien och Israel. Det är delvis ett val, delvis inte. En enda annan vuxen har jag kunnat resa bra med: Sara. Jag startade, hon slutförde. Jag dämpade hennes oro och hon styrde upp låt gå-Anders. Men det var en parantes. I övrigt levde vi olyckliga. Det kan vara att jag är dålig på att släppa in, att risken att bli avvisad inte väger upp glädjen av sällskap. Vet egentligen inte. 

Nu är det regnigt, det är min sista semestervecka. Life is a bitch, but she can love you if you let her, läste jag en gång på en vägg i TA. Jag gör det, men det är ibland ett stormigt förhållande. Det är kanske ingen tillfällighet att Jakob är min favorit bland patriarkerna.