Bloggen femton år

Jag satt hemma i min lägenhet, framför ett tangentbord av metall och en skärm stor som dåtidens tjocka TV-apparater. 2005, var har du tagit vägen nu? Långhårig var jag, nyskild och det var sommar och jag dejtade först en blond mamma på på jobbet (ja, va fan) och sen en kvinna från Ystad. Jag var i rullning och lyssnade igen all musik jag missat och längtade efter barnen. Jag hade lämnat och hade ingen moralisk rätt att kräva något. En av mina första bloggposter handlade om varannan vecka-systemet. Jag ljög för mig själv, det var lättast så. 

Det var då. 

Jag fick snabbt en liten, men lojal fanbase och jag skrev och skrev. Och skriver och skriver. Kärlek och uppror under olika titlar och med frisyrer, kärlekar och övertygelser som kommit och gått och ibland kommit tillbaka, inte kärlekarna då, i varje fall inte i samma form. Reseberättelser och politiska slagord, tvekan i steget och ett och annat ord för mycket. Jag har ingen bestämd vision om hur mitt liv ska vara eller bli, ingen riktig bucketlist, även om jag och vännen J låg i en säng (sedesamt påklädda, oroa er inte) och pekade ut saker vi ville göra.  Jag vill resa, förändra världen och bli älskad igen. Så luddig och lam är jag. Men det är nu och framåt som gäller. Det är berättelsen om min frihet och om allas frihet.

I Cannes gick jag på den stora mässan och det ringde ideligen. I en halv dag var jag kändis. Sen dog det. Min impulsivitet fick mig att träffa mina stora kärlekar och resa till Israel, Kiruna och Hällestad. Men det har också fört mig in i kaos, gjort att jag sårat människor jag tycker om och människor jag kunde haft nära. Och i Cannes stängde jag bloggen för en tid. Den kom tillbaka, först som en spinoff, och sen på huvudspåret igen. Nu blir ni aldrig av med mig.