Från Singelgatan till Bättre tiders gränd

Dagen efter kvällen före är nästan alltid gjord av grubbel och längtan. Det är priset för att ha det bra en kväll. Det och en lätt huvudvärk, men den mentala huvudvärken är alltid värre än den fysiska. Igen cyklar jag nerför Singelgatans knaggliga gatstenar och ser att det är just så livet är. ”Just nu, ja”, skriver vännen J, men detta just nu verkar vara en neverending story. Läser ut en bok som jag valde för titelns skull, men det som först verkade så fyndigt var bara pretto och boken tillkrånglad i onödan. It could be the story of my life, kanske är det just det som provocerar, hur jävla futtigt medelklassens relationsproblem är. Jag lever i en bubbla. I mina sammanhang finns inga Sverigedemokrater eller folk som lever i hedersförtryck. Jag måste lyfta min blick. Hela den klass jag vandrat över till måste lyfta blicken. Den finns viktigare saker än min egen kärlekslöshet. Det är ingen som tvingat mig att avvisa alla som kommit i min väg. Jag har inget att gnälla över på riktigt. Men jag skulle vilja ha någon att laga linsgryta till, det känner jag. Och hon måste tycka att jag inte bara duger, utan faktiskt är ett förstahandsval. Det går inte att konkurrera med en dröm om någon som kunde varit något annat. Där går jag bet faktiskt. 

Det är inte ett moln så långt ögat kan nå när jag tar mig igenom utegrillsbältet på mina två hjul. Det doftar av tändvätska och Tomas Ledins ande svävar  över det normala, visionslösa materialistiska. Det knirkar i kedjan. En annan vän skickar en bild på Bättre tiders gränd. Den tycks ligga i Kalmar. Jag tar det som ett tecken på att saker en letar efter finns på de mest otippade platser.