Jag sitter naken i mitt kök och äter en tinad och värmd vegpizza. Kollar mig med mobilens kamera i selfiemood. Håret börjar bli vilt. Det är nu jag ska raljera och skriva att jag kommit till en Vändpunkt i livet och låter de tre millimetrarna hår växa och bli till decimeter. Fyndigt, om jag får säga det själv. Ni får gärna kalla det en ålderskris, för jag vägrar bli äldre på det viset att jag slutar vara nyfiken och vilja förändra världen och mig själv, möjligen i omvänd ordning. Men jag är inte grandios nog att tro att saker står och faller med mig på olika positioner. Jag är nöjd med att vara ett litet kugghjul bland många. Det är inte alla. Några har så god tro på sig själva att de startar egna rörelser i all sin iver att visa sig bättre än andra. Jag kan fascineras över den självsäkerheten. Jag har den inte alls. Andra hejar på och något av det farligaste som kan drabba oss männieskor är hyllningskörer. Det gör något med oss. Jag och min fanclub mot världen. Carl Schlyter har inte särskilt originella åsikter eller någon fantastisk förmåga att leda eller förhandla. Däremot har han en hygglig pedagogisk förmåga och gör sig bra på bild. Han kunde nöja sig med det, men vi människor nöjer oss inte alltid. Vi som är gamla nog att minnas, eller lite pålästa, vet att länder som hade "demokratisk" i sitt namn inte var så himla demokratiska, utan ofta tvärtom. På samma sätt är Partiet Vändpunkt inte något nytt, utan en vanlig utbrytarsekt runt en snubbe som gjort sig och gjorts till guru. En Frank Baude i klimatkrisens tid. Det kommer som tur är att bli partiets död vad det lider.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar