Jag är min egen Valentine

Hennes dotter hade sagt till henne att komma över till mig med en mistel eller vad det nu är en ska komma över med, så kanske det kunde bli vi igen. Hon berättade det här i köket på Södervärnsgatan och väntade på min reaktion. Jag visste inte vad jag skulle svara, så det blev tyst. Och den fjortonde februari kom och gick utan vare sig mistlar eller påringningar på dörren. Jag la upp något sarkastiskt på Instagram, inte om henne, utan om tvåsamhet och sen gick livet vidare och det blev den femtonde. Ingen vet hur saken hade fallit ut om det verkligen plingat på dörren. Det är ju bara genom handlingar som förändringar kan hända, det vet alla som gått på KBT eller läst någon självhjälpsbok. Hon tog aldrig risken/chansen. Vad hon gör nu idag vet jag inte och har inte med att göra. Var och en hittar sitt sätt att leva. Men den som väntar på att någon annan ska göra något för en, ta initiativ, bjuda upp, väljer inte sitt liv. Den tar det andra serverar. När jag idag cyklar förbi ett konditori och köper en bakelse och sen brygger en kanna starkt kaffe och sätter mig i köket, så gör jag det med viss stolthet ändå. Jag väljer min egen bakelse i livet och väntar inte på någon annans pling i mailboxen, so to speak. Jag börjar känna att jag rett ut min skit. Mina två senaste relationer har när det krisat utspelat sig på min planhalva. Jag har varit det försvarande laget, den som kallats vid namn och fått höra diagnoser ställas och vem vet vad mer. Det är över nu. Det finns ingen mening med att upprätthålla oförrätter och jag äter hellre bakelser i ensamhet än att rusa in i samma, samma en tredjefjärde gång utan vidare analys. Jag bygger mitt liv kring mig själv nu och det är det svåraste jag någonsin gjort. Förr lyssnade jag på Ulf Lundells sång om kvinnor som befriare och så blev hon mitt allt, min förtrogna och enda vän. Att stå på egna ben är vingligt. Så idag är jag min egen Valentine. Jag förstår att ni undrar.