En prosecco på tåget

I mitten på juli kliver jag på ett nattåg i Hamburg. Lyckan står mig bi, trots att det är sommar och säson så får jag en helt egen kupé. Alla andra reser i sällskap, så jag kan flyga under radarn. En trevlig kvinnlig konduktör visar mig rätt och bedyrar att jag kommer att förbli ensam i kupén , trots sitt den är gjord för tre. Sen tar hon min biljett och beställningssedeln till frukosten och går iväg. Jag är ensam i min österrikiska tågcell, men med nycckelkort om jag vill se mig om i tåget. Det vill jag inte. Jag packar upp tandborste, böcker och laddare. Sen slår jag mig ner. Den som åker med de österrikiska järnvägarnas natttåg och kostar på sig lyxen att sova i en sovkupé får en liten flaska prosecco som njutning och sömnmedel. Jag öppnar min lilla flaska och slår upp drycken i ett glas. Det finns två personer på jordklotet som vet att jag brutit mitt nykterhetslöfte. Den ena är i lag förbjuden att berätta det för någon och den andra kommer inte heller att göra det. Det får förbli hemligt ett tag. Jag har dessutom lovat att aldrig dricka ensam, men en liten prosecco är ingen fara. Jag lyssnar lite på musik och ser ut över mörklagda tyska hedar och funderar. ”Love hurts”, sjunger Gram Parsons och det gör det kanske. Förra året reste jag i sällskap med min dåvarande fru, den var vår sista resa, det visste vi, sen skulle vi ut i den stora friheten. Vi låg i liggvagn bland prasslande påsar och hostande herrar och det var varmt som i en bastu, inte svalt som här och nu. Det blev en omväxlande och rolig tågluffning den gången som resulterade i ett bokmanus, en roman, som tyvärr inte publicerats än. Men nu är jag ensam. Det är mitt normalläge, trots all tvåsamhet jag levt i under åren. Under alla omständigheter är du ensam när du möter livets makter och tågluffar du ensam, så väljer du resmål själv och skaffar sällskap på vägen. Under våren och sommaren har jag för all del dejtat förstrött, men behovet av bekräftelse eller att fly in i ny tvåsamhet finns inte på samma sätt som förr. Fast ibland behövs närhet och kroppskontakt, det är svårt att ljuga bort. Men jag ska hitta mina resmål och vägar, nu när även mitt politiska engagemang skalas ner. Ensam smuttar jag på min prosecco. Jag lovar vare sig trohet eller nykterhet längre. Nu är det omdöme och inte regler som styr mig. Innan jag somnar läser jag lite i en roman. När jag vaknar är det alper utanför fönstret och konduktören knackat på och kommer med frukost och min biljett. Strax innan tåget bromsar in på Innsbrucks station ser jag det blåa vatttnet i en porlande bäck och jag tänker att det är samma vatten nu som på dinosauriernas tid. Allt rör sig, men det mesta i livet och tiden är kretslopp.