24 februari 2019

Vad skulle farsan sagt?

Efter löpturen slår jag mig ner på en bänk på Pauli mellersta kyrkogård, alldeles vid minneslunden. Det är dagens andra begravningsplats, på den första instagrammade jag och tänkte på hon som jag hade det svåra samtalet med på en kyrkogård. Det var makabert, insåg jag i efterhand, men då var det inget vi brydde oss om. Vi hade viktigare saker på agendan. En av hennes tidigare pojkvänner hade just dött i AIDS och här kom jag och övergav henne också, för en annan, till och med. Det var inte snyggt gjort, men såna saker kan aldrig bli snygga hur en än lägger upp det.
Men när tårarna kommer, för det gör de så är det för något annat. För att min farsa idag varit borta i 30 år, bränd och nedgrävd, för det finns ju som sagt inget himmelrike. Vad skulle farsan sagt, tänkte jag några gånger under några år efteråt, men sen la det sig till ro, det med. Du får fixa din egen skit. Nu är jag äldre än vad han någonsin blev och mer farsa dessutom, för jag har fyra barn märkligt nog. Vid något tillfälle gled jag över från att mest vara son till att mest vara far och känslan av att vara en dålig förälder är större än något annat i mitt liv. Föräldraskapet är egentligen den enda konstanten i mitt liv, förhållandena har kommit och gått, men ungarna är där, även om de faktiskt är vuxna nu (i juridisk mening) alla fyra. Under tio års tid var jag dessutom bonusförälder eller så är jag det ännu, jag vet inte hur en ska räkna. Bonusbarnen ser jag bara på Instagram nuförtiden, men de har det säkert bra. Det har visst kommit in hundar i familjen också. Ja, jag saknar dem. Men det är som det är. Ungarna säger att jag visst duger som farsa, men andra som helst såra har såklart slagit till just på den punkten. Det har varit än det ena och det andra. Och allt som som är dåligt har jag så jävla lätt att suga åt mig, särskilt såna här dagar då ensamheten är som ett gift i min kropp. Men jag ska inte fly in i något. Jag ska stå ut. För sanningen är att jag lever mer ensam än någonsin och sanningen är också att det de flesta dagar är bra eller okej. Du ska inte använda människor som psykofarmaka. Släpp bekräftelsebehovet.
Vad skulle farsan säga, tänker jag för första gången på väldigt länge och det ger mig ändå en smula ro. Han skulle säga att dina barn finns i ditt hjärta och du i deras även när ni inte ses så mycket och även fast strukturen utsåg dig till andraförälder (nej, just det skulle han inte säga). Han skulle säga att du duger och att det var bra att du stod på dig ibland och mindre bra att du ibland gav upp. Men gjort är gjort, skulle han säga. Och mer är det väl inte med det.
Jag reser mig från bänken. Tårarna får vara där, för det som är viktigt är värt starka känslor. Jag tror att jag köper en choklad på vägen hem. Farsan skulle sagt att det förtjänar du.

Inga kommentarer: