08 februari 2019

Två semlor till mig

Jag köper en fryspizza och ett paket med två semlor på ICA. Bägge är till mig. Det är småregnat och jag ska springa en runda, för det är ett bra sätt att starta helgen. Ta ut stegen, känna sig lite bra efteråt, lite åt det nöjda hållet för att en är en a dem som springer. Det ekar av röster i mitt huvud, kollegor, ungar och så hon som jag stod och pratade lite extra med utanför hennes hus för bara en stund sen. Min fellow singel valentine nästa torsdag eller så. Jag ska skicka henne ett kort,jag jan redan höra hennes skratt eka. Det kommer hon att gilla.
Rösterna i skallen kan tjäna som förberedelse inför kvällens tystnad. Jag är ensam. Min lägenhet är beredd på besök, men det kommer inte att komma någon. Redan vid den tanken sätter skulden in. Jag har avvisat sällskap, tackat nej till några som gärna vill, trott mig förmer, över min liga, inte nöjt mig.
Det är nu vi ska skylla nedstämdhet på februari, på det meningslösa duggregnet. Men jag är inte så förfärligt nedstämd. Däremot känner jag skuld . Jag tar fram redskapen, mot de som känner mig så väl att de alltid vet vilka knappar de ska trycka på. Eller som belönar mig med tystnad. Mot hjärnspöken och historierevisionism. Och den där människan som skrev till Mansbebisar för att få mig blockad. Vilken nolla. Kan du inte nöja dig med ditt eget perfekta liv?
Sen tar jag fram ett glatt minne som extra värn. Det var en solig dag i den tidigare så instängda staden i den instängda landet. Jag var på semester och fick vara med och se på en stad som tog sina första steg i friheten. Nylagda cykelbanor och statyer av avpolletterade hjältar som satts i skamvrån. Josef, Vladimir och allt vad de hette. Oranga ledbussar från Kina och överallt cafeer vid starkt kaffe i små fingerborgar till koppar. Jag gick på en rundvandring och slog mig i slang med en kvinna som efter turen tog med mig på museer med spionutrustnung och propagandistisk konst och som klättrade upp till toppen av det pyramidliknande nedlagda museet över den döde diktatorn. Vi blev serverade öl av kypare med uniform i ett torn som snurrade och tittade ner på hus som var slitna och vackra och diktatorns villa, så anspråkslös men ändå med tydligt hårda väggar och stängsel runt som du inte hade velat klättra över ner det begv sig. Vi drack Rakia på olika pubar och barer och flörtade med andra gäster och sjöng sånger från våra trakter för häpna öron, det kunde inte bli bättre. Och hon som var med mig var ung och full av liv och drömmar och vi kom på att vi hade samma yrke och vi pratade på om det, jämförde våra länder och system. Så skulle livet levas, tänkte jag i den ljumma sommarnatten som föll snabbt som en fura, i främmande städer med främmande munnar och öron som både lyssnar och talar utan att döma. Vi skildes åt utan att byta nummer eller lägga till varandra på Facebook. Det som händer i Tirana får stanna i Tirana. Och jag tänker att just ett sånt äventyr som där får du bara om du reser ensam och öppensinnad. När du flyr in i närmaste tvåsamhet tackar du samtidigt nej till alla andra vägar.  Du testar inte vad du går för. Du använder andra som psykofarmaka. Men priset för ståndaktigheten är pizza i ensamhet och ingen som vill veta om boken är bra. Men en får bägge semlorna. Alltid något.

Inga kommentarer: