I Berlin med mina millennials

Frusna fingrar spelar Careless whisper på en gyllene saxofon. Caset ligger på den våta trottoaren, men få ids lägga några cent. Det har fallit snö i stora flagor och det luktar brunkol på kvällen. Jag gillar den doften, trots att det är miljövidrigt.
Vi är i Berlin. Som alltid kommer jag tillbaks hit och varje gång jag är här, så är det nya skimrande nyanser och inte bara historia, utan också nutid. Det är olika låtar och berättelser varje gång, från Marlene Dietrich till Nina Hagen och nu då en trött gammal melodiradiohit från åttiotalet. Jag har kids med, den yngste med flickvän och det är intressant att se hur de prioriterar. Millennials har inte samma vanor som jag, vilket är exakt som det ska vara. För dem ligger Mauerfall långt innan deras födelse, men de är intresserade och vill veta mer.
Min yngste blir myndig om några veckor, detta är ett avslut på barndomen, på något sätt. Jag tog hit honom och hans bröder för drygt sex år sedan också, vi har rest mycket. Vi pratar om historien och om oss, våra familjeissues och det som går i arv, både gott och ont. Så vävs världshistorien ihop med det lilla privata och jag känner hur skulden lättar, hur gjort får vara gjort. Nu kan vi vara i nuet och framtiden, precis som berlinarna på fiket där vi stannar till. Det är inte murens fall de pratar om, utan om fotboll och vädret.
Och på Alex går kidsen in och kollar på dyra märkeskläder. Jag tittar för hundrade gången på Fernsehturm med bollen längst uppe och funderar på om jag ska berätta om när jag bjöd en östtysk ciggförsäljerska på Marlboro. Antagligen inte.