Och jag fattar fortfarande inte varför

En av de svåraste sakerna med att vara mig har alltid varit att fatta varför en hel del människor tycker så otroligt illa om mig. För så är det. Jag har i och för sig aldrig haft ambitionen att vara populär för sakens skull, men ändå, jag fattar verkligen inte.
Särskilt traditionella män triggas av mig, men även andra som jag inte haft så mycket med att göra ägnar mycket tid åt att ogilla mig. En gång katedermobbades jag inför hela klassen. Det var när jag gick i åttan, jag var en genomskinlig, sårbar, ganska ensam och utsatt unge. Ofta drömde jag mig bort och läste skönlitteratur istället för läxböcker och lyssnade på musik. Jag försökte ducka och sköta mitt. Men så fick vi en vikarie i Bild, som nog kände igen mig någonstans ifrån och började med hjälp av klassens hatare hacka på mig och förklarade inför hela klassen att jag var dum i huvudet och idiot och var det nu var. Ingen stod upp för mig och jag tittade ner i bänken och väntade ut lektionen. Och än idag vet jag inte vad jag hade gjort för fel, mer än att bara finnas till och vara jag.
Ganska tidigt blev jag politiskt radikal. Idag lyser skammens rodnad över en del saker jag tyckte då. Men det är rimligt att en ung människa testar åsikter, ser sig om efter reaktioner och blir sedd. Många vuxna män i min omgivning såg det då som sin uppgift att sätta den jävla ungen på plats. Etablerade män och familjefäder bankade ner mig i skorna. De kunde lätt ha passat och låtit mig säga naiva dumheter. Eller förklara sånt jag missuppfattat. Och sådär har det hållt på. Jag väcker känslor och är en sån där älska/hatamänniska, som få är likgiltiga inför. En sån sorts man som väcker det sämsta hos många andra män. Och jag fattar som sagt inte varför.