Älskade stora minstebror

Så fyllde han 18, minstebror. Han som bara var fyra år när bloggen startade, den sommar då jag gjorde honom till skilsmässobarn tillsammans med mellanbror som nu är 20, men snart 21. Jo, det känns ju ibland, som ni vet.
Många turer har det blivit i hans liv, både fysiskt med allt resande och metaforiskt med allt som hänt, alla människor som kommit och gått i hans liv, alla bostäder och relationer. Kanske för mycket, kanske för många. Han hängde liksom med på ett hörn. Han var minst i min skara, men inte alltid i sällskapet och alla tog honom inte till sigsom de kanske borde gjort.
Men han ska nog fan landa i sin vuxenhet och få ett gott liv han med, det oroar mig faktiskt inte. Och nu är jag alltså inte vårdnadshavare längre. Nu är det nya roller och jag gillar det, gillar att ha vuxna barn som en kan snacka som folk med.
Jag var långt ifrån perfekt som vårdnadshavare, men heller inte så usel som någon vill påskina. Mina ungar fostrades till självständiga människor, tyglarna var tidigt långa och de fick ta ansvar och lösa saker själva. Vi är såna, vi törnbladare. Vi går våra egna vägar. Vi skyr klichéer och normer. Vi skriver våra egna böcker. Ibland går vi vilse, men vi hittar alltid (oftast) rätt igen. Så fyllde han alltså 18. Och jag ringde och frågade om vi skulle ta en fika. "Nej, Natalie och jag har planer".
Så var det med det. Jag ler när jag tänker på det. Precis sån är han. Älskade stora minstebror.