Ingen fågelsång

Jag älskar att gå i historiska miljöer och liksom fly iväg och försöka känna dofterna, höra fotstegen och ljuden av samtal och verksamheten som pågick. Min son tar mig och flickvännen till Vogelsang. Det är som att komma till solens tempel, det är undangömt ute i ingenting, en går av tåget vid en station som nästan inte finns och går längs vägar en gång gjorda av betong och asfalt tills byggnaderna dyker upp, gamla kaserner, verkstäder, skola, dagis, matsalar och allt som behövdes för att hålla i gång den sovjetiska basen. 15 000 personer bodde här, nu är allt skal och rester och vad som gömmer sig i marken, vågar vi inte fundera på. Och vi kan nästan höra kommandoorden på ryska och när vi tittar in i teatern, så är det som om balalajkor spelar och det sjungs högt, men här och nu är det tyst. Träd tränger igenom betongen och naturen tar tillbaka, hämnas. Inga fåglar som sjunger, men det sägs finnas både varg och björn och något okänt vilt ser vi på avstånd.
En dag packade ryssarna ihop det de ville behålla och bara stack därifrån. Nu går såna som vi här, såna som vill veta. Mina millennials var inte ens påtänkta då, jag var ung när allt vältes över ända och nu är det bara rester av vansinnet kvar. Snart är även det borta. Allt som kan slås sönder är sönderslaget och det är graffiti på många väggar. Spöken och andar har sällskap av målade figurer.
Sen är det en dag till och jag går ensam i mitt. Jag är lycklig när jag reser, när jag går bland levande människor och bland ruiner, när jag lyssnar på samtal och tittar på folk. När jag tankar inför den obönhörliga vardagen.