Men bara om min älskade väntar

Det är en förbannelse att tro på den romantiska kärleken när en är en sån som inte passar in i normer och förväntningar. Läser i en av mina facebookgrupper om kvinnor som läser och män som kollar på sport och det berättas käckt om att de nu hållt ihop med varandra i 40 år eller så. Och jag som läser mer än jag kollar på sport är vid sidan av igen. Förstår ni. Jag är inte normkritisk, jag passar fan inte in någonstans. De som en gång valde mig, väljer säkrare kort när de får chansen på nytt och jag förstår dem. Jag är rörig och rolig, intensiv och impulsiv, men utan strategi och karriär. Och jag vill vara sån. Jo, det finns några jag älskar. Men det är inga som jag ska leva med och jag saknar det, saknar att det inte tycks fungera. Och Totta sjunger orden som Ulf Dageby översatt från Dylan, om det där som vi vet att i möten och krockar med andra människor uppstår kärlek och bara då kan vi bli dem vi ska vara. Min vän säger till mig att resa mig mig ur laminon, för ingen och inget knackar på dörren och ska jag krocka med någon eller något, så behövs det annat än en skön fåtölj. Så jag tar fram gitarren och tar ut den där låten. Det var den andra låt jag lärde mig efter en onämnbar punklåt och det är tre ackord, det är enkelt rent och klart. Ingen dist, inga konstiga ekon och skit. Som livet ska vara. Men bara om min älskade väntar. Visst. Men var fan väntar hen någonstans?