Reseplanerandet har tagit fart igen. I julis allra hetaste dagar, dagen efter att jag varit på konsert i Göteborg med Van Morrison och hört honom sjunga Brown eyed girl och Into the mystc, så hänger jag på mig ryggsäcken och åker. Det blir ett stopp i Innsbruck, alperna på sommaren är underbart, luften är klar och vyerna oändligt vackra. Sen ner till Neapel, jag tänker se Pompeji och Elba och så vidare tvärs över stöveln till andra kusten och en färja över till Albanien, detta vackra mystiska land. Och vidare upp genom södra Balkan och en lång tur hemåt. Jag tågluffar, det är ett statement, men mest det allra bästa sättet att ta sig fram. Vaggande och gnissel, folk som tar fram sina medhavda mackor, barn som springer i gången, en student insjunken i en bok om sociologi och du själv med telefonen eller en bra roman och landskapet som virvlar förbi, snöklädda berg, bondgårdar, nedlagda industrier och stickspår som ingen vet vart de leder. Så bromsar tåget in och du går av någonstans där du aldrig varit, i varje fall inte på länge och du tar in dofter och ljud och letar rätt på stället där du ska bo.
Jag reser ensam i år. Det är så det blir, det har varit prat om annat, men ändrade planer och osynkade semestrar sätter käppar i hjulen. Och förändrade värderingar och nya lojaliteter och krav, kan en tänka. Ensamheten stör mig inte värst. Jag är en van resenär och van vid att det du vill göra får du i regel göra ensam. Folk finns liksom bara där lite lagom mycket. Och du träffar alltid folk i hotellfoajeer och kupéer som du pratar med.
Det var på vippen att tågluffningen byttes ut mot en vecka i New York och Philadelphia. Priset hade varit ungefär detsamma. Om det kan vi säga en del. Nordamerika har minst lika stor dragning på mig som Balkan, men ett flygplan släpper ut så ofantligt mycket koldioxid och andra emissioner att det är svårt att flyga med gott samvete. Det borde vara dyrare än att åka tåg.
Tågluffning är således både kärlek och uppror. Det är mitt sätt att resa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar