Nu är han allas Tim, till och med för dem som inte visste vem han var när han levde, allas Tim, men jag kan försäkra er om att det inte gör någon nytta för honom, där han ligger sju fot under marken, död, borta, utslocknad. I SVT debatt live, eller var det nu heter i dessa dagar satt någon som sa sig vara hans vän och pratade. Hennes läppglans lyste upp rummet och sen efter en utläggning visade det sig att de inte träffats på flera år och dessutom passade hon på att göra reklam för sin bok. Hon hade visst varit ihop med någon i Stockholm house maffia.
Jag brydde mig inte alls om Avicii och hans musik är för mig ett enda jävla blippbloppande. Men psykisk ohälsa vet jag tyvärr desto mer om. Att lyckad och lycklig inte är synonymer och faktiskt inte heller misslyckad och olycklig. Några av oss har en inre eld som bränner oss till aska om vi inte tämjer den, vilket går med hjälp av samtal och kemiska substanser. Och samtal är inte bara professionellt ledda sessioner, utan något vänner och älskande ska ägna sig åt. Så var befann ni er, ni som kände Tim och nu bölar i media om hur fin han var? Jag vet var ni var: ni duckade.
Vi män ska inte leva med psykisk ohälsa. Det är något som bara godkänns för tonårstjejer. För mesar.
Män ska sig en bläcka eller i alla fall ett par tre järn och inte gråta som en sissy, inte tycka synd om sig, stå upp för sin sak och vara dominanta, uppvakta och få kvinnan att känna sig som en kvinna.
Däremot går det förstås utmärkt att slåss lite lagom, ta och ge en snyting har ingen dött av.
Det var därför ni duckade. Ni kunde inte hantera Tim, för ni kan inte hantera oss män som då och nu lever som de mesar vi är. Som om vi vore några jävla tonårsbrudar. Ta dig samman, för helvete. Starta grillen, köp en större bil och sluta gnäll. För fan. Ni förstår oss mer om vi bränner bilar och slåss med snuten än om vi gråter i ett hörn. Men nu är han allas Tim. Det är så dags.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar