Det är ofrånkomligen så att det är mer kärlek än uppror i bloggen just nu. Det lär förändras igen. Men just nu är jag inne i en förändringsfas, mitt liv ändras i grunden och det kräver sina reflektioner, sin eftertanke, sin analys. Nio år med hon som känner mig bäst av alla har gjort mig till en oerhört mycket klokare människa än jag skulle varit annars, denna separation är väsensskild från mina tidigare. Det finns inget hat, ingen harm, inget sånt, vi gav upp, det var för svårt. Jag har en skuld och den ligger som ett ok över mina axlar. Det är ingen annans ansvar än mitt eget att sakerna ligger som de gör. Jag som brukade rusa in i nästa famn innan klockan hunnit slå, jag som använde andra för bekräftelse gör inte det. Jag önskar mig kärlek, men andra människor får aldrig bli redskap för min saknad eller längtan, precis som jag vägrar att vara andras redskap eller andras sätt att upprätthålla tvåsamhetsnormen. Jag lurar mig inte längre. 2005 var jag på ett annat sätt än nu full av mig själv, tvärsäker och guds feministiska gåva till kvinnosläktet. Människor jag mött på vägen har lärt mig att feminism är något jag gör, inte något jag bara pratar om, det finns strukturer som du inte kan låtsas vara utanför, om du menar allvar. En annan skillnad mot då är alkoholen. Inte ett endaste glas smörjer min kropp och för den på villovägar. Allt jag gör måste vara min egen hjärnas verk utan kemiska tillsatser.
Det är svårt. Det är lätt. Det är som det är.
Okej, det blev visst politik i alla fall. Det privata är politiskt. Kärlek är uppror.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar