Det är nu alla kända och halvkända människor lägger upp bilder på sig själva och Barbro Svensson och bedyrar sin vänskap och vilken fantastisk människa och artist hon var. Det kan säkert vara så. Jag minns att det var lite annat snack när hon var som mest aktiv. Vi kommer till det. Mitt enda personliga minne av henne är när jag fyllde 30 och vi var på något event som vår arbetsgivare bjöd på nåt ställe här i stan. Lill-Babs och Berghagen uppträdde, det var så där lagom firmafestroligt och mitt i allt blev jag uppkallad på scenen och fick en kram av den stora artisten och så sjöng alla Ja må han leva. Det var en sån där proffsig kram, lite svärmorsaktig och det var väl inte mer med det. Jag gillade det, för jag har inget emot att stå i centrum för saker och ting. Sen och även senare har folk snackat om det där och höhöat om att Lill-Babs hann krama många män under sitt liv. Det stämmer säkert. Hon var väl gift några gånger och sambo och inte vet jag. Hon älskade och blev älskad som vi andra har blivit emellanåt. Men det utmanade såklart i ett Sverige som dominerandes av tvåsamhet for life och fasta könsroller som ideal. Det var ett skitsnack utan gränser. Jag tycker att hennes musik är tråkig, men på sitt sätt var hon mer feministisk ikon än de flesta. Feminism är inte kläder eller åsikter, feminism gör du i din vardag.
Hon redde sig själv, kom och gick när hon själv ville och ingen man tyglade henne. Hon verkade också vara god vän de flesta av sina ex, lite så som jag vill vara. Stark och tuff, morsa tidigt och med en lång karriär. Det sista hon gjorde var att spela en äldre flata i en TV-serie.
Det finns sämre människor jag kunde ha kramat på min trettioårsdag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar