Att bli färdig med boken & att jag aldrig håller distans

Det är ändå inte så oävet att Gud skickar upp mig i ottan, att allt är mörkt och tyst, förutom några lampor som tänds i huset mittemot och ljudet från min kaffebryggare och ett svagt ventilationsbrus.
Jag sätter Stig Lindberg-muggen mot munnen och samtidigt som den touchar mina läppar, så funderar jag på det här med att hålla distans till saker och personer. Tydligen ska jag göra det för att leva ett lyckligt liv. Inte gå in så hårt i allt, vara lite mjukare och vid sidan om. Men jag klarar inte att låta världen vara, jorden bara snurra och låta bli att visa människor att jag finns för dem och vill ha dem i min närhet emellanåt. Jag är mitt i. Distans är ett fult ord för mig. Närhet är bra.
Kanske berörs detta en smula i boken som blev klar igår kväll. Texten vi skrivit tillsammans om en resa och en inre och gemensam process, men som svävade iväg och blev en roman om två andra som inte är vi, men som kanske kunde vara det. Kanske får ni läsa det, kanske blir den aldrig utgiven. Det viktiga var att den blev färdig, att det inte blev ännu ett luftslott och en dröm. Jag kan egentligen nöja mig med det. Jag skriver inte för bekräftelse eller pengar, utan mer för att visa mig själv att jag kunde.
Fler lampor tänds i fler fönster. Om två timmar ska jag mötas av kramar och glada rop på jobbet. Ingen jävla distans.