Man måste göra det man måste göra

Vid halv nio-tiden rullar jag in min cykel i stället hemmavid. En råtta pilar snabbt över gården och ljud från uteserveringar och trafik förmedlar hembygdens vackra toner till mig. Jag har varit på rådhuset, kommunfullmäktiges möte drog ut på tiden, men nu är jag tillbaka på Möllan där jag bor. Här i kvarteret röstade ungefär lika många på V, Fi och mitt parti, Miljöpartiet, i det senaste valet. Detta är min politiska hemvist, förutom allt annat jag gillar här.
Skulle valet hållas idag så är det ingen vågad gissning att vi skulle tappa i området till våra konkurrenter. Fi är ett parti som jag har djup sympati för. Tyvärr har de här i Malmö snöat in för mycket på veganism och rabblande av partiprogrammet från talarstolen, men det är nybörjarfel, det kommer att rätta till sig. V har jag mindre tolerans med, de är fyrkantiga, självgoda och arroganta och drar sig inte för någonting. Ändå har de inte fått så värst mycket gjort på sina hundra år. Och vi då, varför tappar vi?
Jag tror att det kan ha att göra med flera saker. Dels har vi en smal och akademisk framtoning, vi är ständigt bäst i klassen på alla vis. Vi fular inte, på gott och ont.
Vi har en omfattande stab av tjänstepersoner och det produceras många dokument. Det kan bli lite väl mycket av yrkesmiljöpartistisk lagomkryddad gryta, istället för bitchiga formuleringar i den aktivistiska grillen. Men mest av allt är det styrande och kompromisser som sänker oss, parat med interna skott i ryggen.
Men vi har inget att skämmas för. Jag sitter inte till efter åtta i Rådhuset för att odla mitt ego, utan för att förändra världen. Min vän, miljöministern Karolina Skog bröt inte upp och reste till Stockholm för att få bli kändis, utan för att rädda klimatet. Det får kosta vad det behöver rent opinionsmässigt. Man måste göra det man måste göra.