Maj 87 (del 2)

Barn ska inte dö före sina föräldrar. När jag pratar med Gud och rannsakar min tro, så är det en av de saker jag aldrig går i land med. Jag förstår helt enkelt inte.
Andreas korta liv och hans föräldrars kamp för honom under de drygt tre år han fick lov att leva är ett minne som sitter i klämt mellan orden kärlek och sorg i min hjärna bakre regioner. Jag hör fortfarande min farsas röst när han ringer upp mig från sjukhuset, bruten av smärta och jag minns hur min dåvarande ropade inifrån rummet och frågade vad som hade hänt.
Det var som om alla löv föll av träden och helt plötsligt frös allt till is i den vackra majkvällen. Men så vände jag mig om och såg min lilla dotter snusa i sängen, nästan nyfödd och med lungor och hjärta fulla med liv. Det finns alltid hopp, också när det är som svartast.