Under semestern förra året gick sonen och satte fast klistermärken med texten "Fußballfans gegen Homophobie" på en försvarlig mängd av Warszawas alla elskåp och lyktstolpar. Det är inte alldeles ofarligt, i Polen lever en machokultur som vi svenskar bara sett på film och bögar knackas regelbundet utan pardon av hårda grabbar med skinnjackor och tuffa blickar. Jag kände en outsinlig ömhet inför min sons, måhända naiva, men ändå rakryggade handling. Ömhet och stolthet och jag nickade åt min spegelbild i dammen i Łazienki Królewski och tänkte att något rätt har ändå jag och hans mamma gjort i vår föräldragärning, trots att vi ofta tvivlar och bara ser det som inte funkar. Men man ska fan inte skryta om självklarheter. Allas lika värde och rätt att välja hur man vill leva måste vara ett fundament som vi bygger hela världen runt. Jag läser om normkreativitet i förskolan och förstår hur svårt det är, hur fångade och fastkedjade i systemet vi är, också vi som berömmer oss med att vara medvetna. All förändring går med myrsteg och det kräver att var och en av oss ser våra privilegier och slutar att bara spegla oss i våra likar. All kamp börjar inom dig själv, tänker jag, när jag ser en snubbe på filten bredvid mig och Sara mansplaina för två lyssnande tjejer om livet och allt det där.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar