Det är ingen fara att tiden går. Jag blir aldrig den sortens medelålders man som tycker att det var bättre förr. Och visst händer saker med kroppen när man blir äldre, men det får man kompensera för genom löpning och litteratur.
Ålder är inte så viktigt, är man vuxen så är man oavsett vad som står på id-kortet. Faran ligger i att stagnera, att tro att man är färdig med att utvecklas som människa och lika provocerande är det med unga som vägrar att inse värdet i att vara vuxna, utan lallar som barn åravis efter myndighetsåldern inträtt. Det är ett privilegium att få vara vuxen.
Och det allra största privilegiet för mig i min vuxenhet har varit att få bli förälder.
Den dagen gick vi och tittade på demonstrationerna och hörde talen och träffade bekanta. Det var en solig dag och vi fikade på en uteservering innan vi gick hem för att se ishockey på TV. Min sambos mage var gigantisk och hon var otålig en vecka över tiden. Sen bara hände det, mitt under Bengt-Åke Gustafssons fantastiska spel med pucken. Vi tog en taxi in till BB och Annika kämpade och jag satt bredvid sängen som en statist och vid tvåtiden var hon ute i världen, världens dittills genom tiderna vackraste människa. Jag klippte navelsträngen till sorglösheten och greppade allvar och ansvar. Annika gick och duschade och jag satt med min dotter i mina armar, en snusade knyte, så utlämnad till oss vuxna. Fåglarna sjöng lite extra vackert i majnatten, hela världen firade. Den morgonen promenerade jag hem till vår lägenhet på Åhusgatan 3 med ett bultande hjärta och en berusning större än någonsin och med fjärilar i magen. Allt var förändrat. Allt var bättre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar