Snö

Helt plötsligt börjar jag gilla snön. Man blir väl som man umgås och idag har jag umgåtts med barn, undersökt vattnets olika former och åkt pulka nerför jordiga kullar, för det är så vi gör i Skåne eftersom vintern här oftast är kort och snöfattig. Snörelaterade minnen flyger på en, saker som är längesen nu, men inte längre sedan än att det kan finnas omnämnt här i bloggen; märkliga ställen och situationer man hamnade i. Åtminstone två gånger har jag åkt pulka med andras barn i andra städer som en flykt ut från hem jag aldrig borde varit i, från misslyckade kärleksförsök: "jag kan ta barnen till backen en stund", barn som jag aldrig skulle återse och aldrig borde ha träffat, barn för vilka jag bara blev en prick i minnet, om ens det. Jag har pulsat med andnöd i snötyngda backar, oftast för dåligt klädd, men ibland har det känts gott ont och rätt åt mig när köld och fukt trängt sig innanför lagren av skal, fleece och bomullstyg.
Snö. Vatten i fast flingform som dalar ner och tystar trafik och dämpar ljudet feån trafiken på Bergsgatan här nedanför. Så mjukt att springa i, så svårt att cykla i, så ljust och mörkt om vartannat i nu och minnen som gör himlen blå som en gaslåga när kvällen kommer.