Vägrar rädslan

När jag tittar ut genom vardagsrumsfönstret ser jag som vanligt cyklister, bilar och gula bussar dra förbi på gatan. På trottaren hukar sig gående fram i den bitande februarikylan. Snart ska jag själv ut där, det är dags för förmöte inför morgondagens sammanträde i tekniska nämnden. Skulle jag kunna se runt hörn som Leif GW Perssons romanhjälte, så skulle jag se restaurang Krua Thai nere på torget och platsen där en ung man mördades igår kväll. Det sägs att han var straffad sen förr och även misstänkt för ett grovt brott som han dock friats för. Men inte heller de allra grövsta brotten gör någon fredlös.
Vi som rör oss här i stan måste bestämma oss för en sak mest av allt och det är att inte vara rädda. Vi får inte stämma in i otrygghetshetskören, utan måste röra oss fritt och utföra våra sysslor och nöjen utan fruktan. Vi får inte gå reaktionärers ärenden, inte använda Malmö som symbol, utan bara se vår stad som just vår stad med gott och ont som överallt annars. Jag cyklar till ett möte och sen till jobbet. Vägrar rädslan.