Fredag morgon, 04.00

Februari vet inte vad hen vill. Det är snö, det är regn och så bryter solen fram och pytsar in leenden i såna som mig. Februari kan inte bestämma sig, pendlar mellan hopp och förtvivlan och jag känner igen mig så väl i det. Det kostar att vara känslomänniska, att sakna struktur och att ligga sömnlös natten till fredag och tvivla. Ändå vet jag att redan i morgon eftermiddag är jag vidare och någon annanstans. Mitt liv är som en joggingrunda genom Kiviks marknad, massor av ljud, människor och varor av skiftande kvalitet. Man blir trött av det. Och igår var det samtal med en som har makt över mig, men som inte begriper vem jag är eller ens vad jag gör. Och sedan fullmäktige, för dagen fullt av spel för gallerierna, snarare än en vilja att göra Malmö bättre. Eller förstås lite av allt, men ändå: folk som borde veta att vårda demokratin bara fular och positionerar sig. Och i ett hörn av salen, rasistpartiets skränfockar så bittra och arroganta. Så faktaresistenta. När jag kommer hem vill jag sitta i ett hörn och gå in i glaskupan, rör mig inte, men kom gärna med glass eller choklad. Så vårdar man inte sina relationer, kanske . Och nu, fredag morgon 04.00. Sara suckar i sömnen, en bil kör förbi nere på gatan. Någon öppnar en dörr i huset och öronens sus avtar. Snart måste jag bestämma mig för om jag ska sluta ögonen igen eller om jag ska ta mig upp och göra kaffe.