Maktlös när klockan går

Såg en film om en familj som bosatt sig mitt inne i en skog och som levde av det som naturen gav dem efter en egen ideologi. Pappan styrde med järnhand och hur det går ska jag inte spoila.
Jag förstår att det är lockande att leva bland hjortar och bergskammar och spännande att lära sig saker om naturen genom direkt handpåläggning. Ibland kan jag själv längta dit, särskilt när jag sitter på kvällen i soffan och väntar på tonåringar som inte kommer eller grannar som aldrig slutar spela. Men de gånger jag försökt leva utanför stan mer än en vecka har jag nästan kreverat av tristess. Det luktar gott av tall och svamp i naturen, men hur det än är så luktar det ännu godare från den indiska restaurangen nedanför. Träd och fåglar är roliga eller vackra att se på, men människor är ännu vackrare och roligare.
Men det där har jag skrivit om flera gånger förut. Om man tar fan i båten, så får man ro honom i land. Om man har andra idéer om fostran än den stalinistiske fadern i filmen, så har man barn som inte ställer sig på raka led på morgonen och när man valt stan framför landet för alla valmöjligheters skull, så kommer ungarna att ta möjligheten att välja. Då sitter man maktlös när klockan går, ljuden tystnar på gatan och hos grannarna och allra största timmarna tar slut och de små börjar. Man tänker på skjutningar och på maskulinitetens allra sämsta sidor som stirrar mot en från hårda rubriker i tidningarnas nätupplagor. Man går lite ner för räkning. Men just då rasslar det i nyckelhålet i ytterdörren och en tonåring som tror/hoppas att man somnat i soffan smyger in. Hemma, fast försenad. Glad över något man inte har med att göra och med trygghetens täcke väntandes i tornrummet.